Känslan är så stark, att det enda som hjälper är att titta på min sovande son.

Jag läser på Facebook om någons son, som har fått en elakartad tumör. Mammahjärtat brister. För jag kan föreställa mig sorgen, och smärtan. Fortfarande känns Dino inte som min, han känns till låns.

Och jag är glad och tacksam för varenda minut med honom. Men samtidigt är han min drog, jag kommer aldrig få nog. Aldrig se hans leende nog mycket, aldrig höra honom nog mycket.

Aldrig känna hans doft nog mycket.

Jag tänker ofta på att världen är hotfull, och att vi är ganska sköra. Hur något skulle kunna drabba mitt lilla hjärta. När jag gör det är det som att strupen snörs ihop, diafragma paralyseras, hjärtat hoppar över ett slag och jag blir alldeles kall för en sekund.

Jag tror att det är kärlek, när den blir som mest överväldigande.

Och barn som förolyckas, eller drabbas av sjukdomar, påminner mig om en av de största anledningarna till varför jag tvekar inför att skaffa fler barn. OM något skulle hända Dino har jag gett mig själv löftet att jag ska flippa ur. Totalt. Jag vill inte ha ansvar för någon, inte behöva vara stark för någon. Bara helt förlora det. Jag tänker bli hon som en gång i tiden var vid sina sinnens fulla bruk, men numera skakar folk på huvudet åt henne. Eller bara försvinna.

Det är det löftet som brukar lossa upp strupen igen, få blodet att pulsera och värma mig.

Jag tror att det är kärlek också.