Det ska tänkas på kläder. På hur man hälsar på barn. Vilka lekar man leker, hur man busar...men åh. Jag kan verkligen inte se att jag hade gjort något annorlunda om Dino hade fötts och varit en Dolfina.
När jag klär Dino, så är det i kläder jag gillar. Och dom är dessutom otäckt, snarlika mina egna. Ni vet - som ett gammalt par, på en camping i matchande träningsoveraller. Men gör det hans kläder till killkläder? Eller tjejkläder? Eller, om får jag föreslå, varför inte bara sluta bry sig och istället kalla dom snygga kläder? (I mitt huvud at least)
Genus är bra i skolan. Eller på ställen där jag inte kan vara med, och visa Dino att det där är inget att bry sig om. Jag vill att Dolfina skulle ha hörts lika mycket i en skolklass, som Dino kanske eller kanske inte kommer att göra. Jag vill att han ska kämpa om jobb, på samma villkor som dom som inte har förärats med en snopp. Jag vill att han ska leka snälla lekar, bara för att jag själv gillar snälla lekar. Det är väl för tusan jag som ska uppfostra, med mina ideal? Inte resten av världen - som tycks ha hängt upp sig på kläder och hälsningsfraser!
För vilket spån vill stå så varje morgon som vuxen? "Men åh, jag skulle vilja ha dom här baggybyxorna idag, men jag undrar vad folk får för bild av mig?" Eller "jag skulle verkligen vilja ha den här rosa tröjan men vilka signaler sänder jag ut då?" Jag vill att Dino som vuxen ska tänka "Nu tar jag på mig precis vad jag vill, och skiter i vad andra tycker och tänker!"
För om man ständigt och jämt ser genusbekymmer i de små sakerna, blir det ju problem där dom inte finns. Dino kommer att titta på andra som har killkläder, titta på Mamma som har killkläder - men uppenbarligen är en tjej.Titta på sig själv och tänka "är det här killkläder, eller tjejkläder? sedan kommer han förmodligen bli störd och utveckla homosexuella tendenser (vilket inte gör mig något egentligen, så länge han inte drivs dit av en genusdiskussion om KLÄDER!)
Förstått?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar