Jag har aldrig någonsin förstått människor som slutar med träningen, när dom kommit över den här smärtgränsen. De som har varit väldans aktiva, men slutat.
Sedan jag började träna har jag gjort uppehåll en vecka, en gång. Det var enbart plågsamt. Och det gör det här uppehållet till det längsta någonsin, det är tio dagar. När första sju dagarna var hemska, så kan jag liksom förstå det nu. Man får mycket tid, slappar lite i soffan när Dino lagt sig. Hinner slö-se en massa tv-serier man inte skulle brytt sig om annars (för GUDS skull, jag såg OPRAH häromdagen!) och bara allmänt vila upp sig.
Jag säger inte att det blivit motigt än att ta upp träningen. Det säger jag inte. Men jag kan förstå hur det kan bli motigt - snabbare än man tror är man där. Så. Nu har jag en önskan...
...ge mig en virtuell örfil.
Skicka en örfil i kommentarsfältet, eller ännu bättre! Jag gör om en av knapparna till en "örfils-knapp" så kan ni trycka på den, och så kommer jag känna mig bitchslappad. Snälla.
(Imorgon är det äntligen dags för den heliga bodycombaten, lungor eller inte)
1 kommentar:
Jag tänker inte ge dig någon örfil, för jag vet att du kommer ge allt ändå när du är där! Och jag vet PRECIS hur det känns :) Det är läskigt hur snabbt kroppen anpassar sig till vilan... Du kommer säkert känna av det både på konditionen och musklerna, MEN, tänk då på att du snabbt kommer anpassa dig till ditt vanliga, tränande jag igen också! Kör lite åt mig med på bodycombatonsdagen!! :D
Skicka en kommentar