Jag önskar att alla fick träffa mitt rätta jag, mitt riktiga jag. Mitt hela jag.

Jag tror att folk tycker jag är en trevlig prick, en rolig prick. Och allt som oftast känner jag mig som en väldigt omtyckt prick! Men ibland önskar jag att alla som tycker så, men bara träffat mig kort - eller kanske bara träffat mig i min jobbroll. Jag önskar att dom fick se mig en solig höstdag, när jag vandrar hand i hand med min fina son.

Det finns liksom en ny dimension av mig då. En annan slags lycka, och ett lugn. Kanske kan man kalla det harmoni? Det är som att jag är hel, eller att jag har hittat hem.

Med den där lilla handen i min, är jag som lyckligast och bara genom att skriva orden blir jag alldeles varm i bröstet.

(Fast ibland, när han helt plötsligt inte kan gå inne på Konsum. Eller har bestämt sig för att åka bilen på Maxi. Eller försöker springa ifrån mig när vi kommit hem. Ibland är den där strålande glansen mest svett...)

Fast oftast är glansen ren och skär kärlek.