Dino sover ju hos farmor och farfar inatt, och...ni vet...jag saknar honom. Så nu tänker jag lägga mig i sängen, och titta på den här sjuttioelva gånger och ömsom skratta, ömsom gråta.
Det är bara att acceptera den sentimentala, smått hysteriska, Dino-älskande småbarnsmamman jag blivit liksom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar