Halv nio imorse befann vi oss på Dinos förskola för ett inskolningssamtal. Jag var laddad till tusen, och beredd på kritik över omärkta kläder, konstiga tider, felaktiga lämningar och allt annat som man tänker sig att dom kan tänkas säga. Men nä...dom var jättenöjda. Och jag berättade hur nöjda vi var. Och dom var nöjda över att vi var så nöjda.
"Är det sant att han ibland äter två frukostar?" frågade hon med ett tonfall en annan skulle ha använt i meningen "är det sant att han kan köra hit med förbundna ögon samtidigt som han skickar ett mejl till kommunledningen med förslag om viktiga - men ändå genomförbara - förbättringar?" Ja. Sa jag stolt. Och ibland, IBLAND äter han tre, sa jag sedan, och på onsdagar äter han två middagar. För så funkar det med Dino. Medans andra föräldrar får höra hur mycket deras barn pratar, eller att dom kan ta på sig skorna själv - eller i vissa extrema fall - att dom står på händer samtidigt som dom sjunger we shall overcome med ett levande ljus mellan tårna, så får vi beröm över hans aptit.
Och banne mig, men den är jag stolt över.
Fast dom berättade även att de andra barnen tyckte så mycket om honom, och att han var så nöjd och inte klättrade alls. Han härmade de stora barnen, och åt till och med salladen när allt det "goda tagit slut".
Jag i min tur, öste beröm över förskolepersonalen! Det är så roligt att lämna honom där, för han har verkligen knutit ann till all personal! Och det är flexibelt, och jag känner mig aldrig någonsin jobbig om jag måste byta tid i sista sekund eller be att få kolla schemat för hundraelfte gången. Det vart så himla bra bara!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar