Jag förstår verkligen människor som prioriterar bort träningen. Som fyller tiden med andra saker, eller i alla fall ser möjligheten att fylla den med andra saker. Jag kan själv se möjligheten ibland. Varannan fredag lämnar jag Dino på dagis en halvtimma tidigare, för att kunna ta ut lite friskvård. Men en timma innan dess. När det ska plockas fram träningskläder, det ska packas åt Dino så att han kan sova hos farmor och farfar. Mat ska med, lunch och middag och en lite proteinshake till träningen. Lite vitaminer jag annars skulle ha tagit om jag var hemma, och glöm för guds skull inte en celcius. Det ska med rena kläder, smink och lite deo att smeta på sig. Det ska packas till dagis, och kläs och kläs igen. Jag rusar omkring här hemma som en hysterisk huvudlös höna, hög på amfetamin...ungefär. Jobbnycklar och id-kort, och allt annat som hör jobbet till. Och, och, och, och...
Precis då kan jag förstå varför folk skippar träningen. Skippar stressen, och väljer det lägre tempot just då. Faktum är att varenda fiber i min kropp skriker efter att jag ska göra samma val.
Men, jag tror skillnaden är, att jag vet att det är värt stressen. Det är värt varenda sekund, och jag vet att det kommer att kännas så när jag klockan 11.05 står i sal nr. 1 på Friskvårdskompaniet och bara precis har börjat uppvärmningen i Irenes fredags-pump-lunch-pass. Därför kommer jag aldrig att skippa det, eller prioritera bort träningen.
(Första bilden är från Augusti förra året, andra är från Oktober i år)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar