Och först måste jag börja med att säga tack, tack, TACK! Jag blev så otroligt glad av att läsa det du skrev, att det tog några dagar att hämta sig. Nu har jag slutat rodna, börjat titta folk i ögonen igen och bestämt mig för att inte lägga mig till med en kronisk stamning. Vad jag försöker säga, på mitt trött-förvirrade sätt, är att din kommentar kommer jag att spara till dagar när motivationen tryter. Jag förstår dig fullt ut, jag själv är drottningen av två-veckors-ilet. När folk undrar, så brukar jag svara att det här var nog bara den rätta gången - till slut kommer det en sådan. Jag hade just fått barn, och hormonerna flödade, och jag vägde 83-84 kg. Kroppen var så tung, och jag ville att den skulle vara allt annat än tung. Inte för att vara smal, och se bra ut - som varit min motivationsfaktor i vartenda två-veckors-il. Nu ville jag istället bli starkare och piggare. Jag tror att det var en stor, avgörande faktor - att göra det för välmåendet istället för yttre faktorer. Nästa faktor tror jag var att jag hittade en träningsform jag fullkomligen älskade, eller flera egentligen. Men, kanske eller kanske inte hade jag gett upp mina promenader när ilet var över, om jag inte letat vidare efter annan slags träning. Jag hittade instruktörer som jag avgudade, som inte alls skrattade åt mig, som jag tänkte, utan uppmuntrade och uppmärksammade mig. Träningskompisar, som är störtsköna att hänga med och förstår mig! Det visade sig vara den rätta gången, jag tror det kommer en sådan för alla.
Nu tränar jag minst 6 pass i veckan, eller tre dagar, och jag ser det som fantastisk vardagslyx att få fara iväg att svettas! Det spritter i benen efter någon dags vila, och jag känner hur kroppen behöver få ta ut sig! Jag försöker tänka på att få i mig allting kroppen behöver, men jag utesluter absolut inget ur kosten. Vi brukar äta bra och hemlagad mat på veckorna, och unna oss något gott på helgen. Som godis! Mmmm. Jag kan verkligen förstå alla som prioriterar bort träningen när tiden tryter, men det känns lite som att komma hem när man kliver in på Friskvårds. Utan träningen blir jag trött och totalt energilös. Jag blir en tråkig Mamma, en tråkig flickvän, en tråkig arbetskamrat och mina blogginlägg sjunker till en ny lägstanivå. Det är inte värt att prioritera bort.
Dessutom blir jag skräckslagen av tanken att jag någonsin skulle bli mitt osäkra jag igen. Ni vet, hon som vart trött av att gå uppför trappen.
(Sådant som motiverar mig...)
Så tack återigen Hanna, jag blir alldeles rörd och nästan en anings fuktig i ögonen av dina snälla ord. Jag hoppas att du tycker att du fått lite svar, annars måste du fråga igen så lovar jag att svara när jag inte har jobbat natt och är stendum i huvudet! Dessutom finns det ett äldre inlägg här, som kanske innehåller något läsvärt. Jag hoppas att den gången kommer mycket snart, när allt klaffar - för alla borde få må såhär bra. Och jag vet att om jag kan göra det, kan du och alla andra. Och jag vet att du fixar det, så...lycka till från mig! Gör det, om inte annat för att få såna här underbara kommentarer. KRAM
"Move your ass - and your mind will follow"
Så sant, som det är sagt...
(58 kg numera...det trodde jag aldrig att jag skulle få säga...)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar