Jag fick en julklapp! Jag fick en!

Ett Bodypump, och en bodycombat senare - fann jag mig själv irrandes på Solbacken för att hitta julklappar. Att handla alltså, men jag hittade även en! Eller rent tekniskt sett så fick jag ganska mycket hjälp att hitta en, men vem bryr sig? Ett sällskapsspel var det, inte för att jag skyndade mig ut i bilen för att riva av papperet. Inte jag. Det skulle jag aldrig!

Okej. Det gjorde jag. Jag kan inte ljuga för er.

Köpte i alla fall en julklapp, och en massa doftljus - och under tiden stank jag. Så nu blir det att "hit the shower".

Varför ändra ett vinnande koncept? Idag firar bloggen att det är bodycombatonsdag!

Ni vet hur det ALLTID är lättare att säga saker man är dålig på?

Jag är dålig på att ta emot beröm.

Jag vet det. Jag känner det. Och jag vill förändra det.

Varenda gång någon säger något snällt, blir jag vansinnigt generad. Jag rodnar, stammar fram ett "Nääääääääeee" och försöker säga något för att ta mig ner från någons piedestal, och på jorden igen. Jag vart omnämnd i en gullig kommentar, som min träningskompis lillasyster skrev. Jätterart var det. Gick in på Fejjan som vanligt, scrollade ner och läste mitt namn där. Sedan kunde jag inte kolla på mobilen - precis som att det var den som hade sagt något. Jag stängde ner allt, vek undan en liten bit av duken - och la telefonen under.

Lite gömd liksom.

Timmar senare tog jag fram den, och svarade henne. Då hade det liksom sjunkit in. Men under tiden är jag en rodnande, stammande kopia av mig själv - som flackar med blicken. Alla dom där gulliga och peppande kommentarerna är som bränsle för mig, men inte dom första timmarna.

Jag försöker lära mig att bara säga tack, istället för att försöka bevisa för personen varför dom har fel om mig.

Jag skulle vilja suga upp beröm som en svamp, men nu suger jag upp beröm som en genomsur svamp.

Men Anonym, jag tog verkligen inte illa upp!

Jag tar nästan aldrig illa upp, på riktigt. Om man slår upp "easygoing" i ordboken är det nog en bild på mig bredvid. Dessutom menade jag verkligen att jag fullkomligen avskyr bloggar som tar trehundra år att ladda, eller helt enkelt inte fungerar som dom ska.

Så, tack, fortfarande. Och för att förtydliga - det anonym menade var ju kanske inte så mycket en gröt, som att texten hamnar ovanpå varann. (och det har jag faktiskt sett hända någon gång, men då laddade jag om och det löste sig) Så om det händer ofta för er, eller om bloggen får er att slita håret - örfila inlägget nedan!

Jag fick en kommentar...

...från Anonym, som upplyste mig om att hon eller han hade lite svårt att läsa bloggen. Anonym sa att allt flöt ihop och blev till en gröt, och tänkte att jag kanske ville veta det! Och TACK, det ville jag.

För... 1. Jag hatar bloggar som inte funkar eller tar lång tid att ladda, mitt tålamod tar slut - och jag klickar upp en annan sida. 2. Jag vill ju att alla som vill läsa det här meningslösa skvallret ska få göra det.

Så, dags för felsökning. Är det fler som har det här bekymret? Jag har inte sett det själv när jag öppnat bloggen, då kanske ni också vill lämna en liten kommentar...eller bara tryck på "örfil" kanske? Jag måste liksom veta hur långt det här sträcker sig? Är det endast Anonym som är drabbad, eller är detta stort som ett al quaida-angrepp? Tar någon terroristgrupp på sig ansvaret? Vad äter Anonym till flingorna på morgonen? Är det mjölk har jag ett bekymmer, är det vodka har vi kanske lösningen? Ja jag vet inte - men en sak lovar jag.

Anonym?

Jag ska gå till botten med detta.

Så tack.

Åh, jag minns den här bilden och den här tiden. Han hade just börjat yla som en varg!

Dino hjälper mig med hushållsarbete...

Han har blivit så duktig! Här är från igår, då packade han diskmaskinen (med klossar) och sedan laddade han den även (med klossar också). Han dukade fram, och serverade sin gamla mor middag (en använd socka, i och för sig, men va tusan. Kunde varit värre. Kunde varit Donken-mat).

Han hjälper mig att elda (han bär fram vedträn - ett och ett - medans jag ligger på knäna och blåser på glöden). Han hjälper mig med tvätten. Och allt som oftast hjälper han mitt humör att hamna på topp!

Men tjenare vänner!

Vad gör ni en kylig kväll som denna? Själv tar jag en snabb powerwalk med dunkande musik i öronen - för att försöka förtränga att det finns människor som stoppar i små rundkindade pojkar treårsåldern i en tvättmaskin. Och sedan startar den.

Om det hjälper? Inte mycket. Men kanske om jag vrider upp musiken lite, så att hjärnan liksom dunkar i takt till musiken. Då kanske.

Äntligen!

Denna fördömda hosta!

Jag somnade vid midnatt, och vaknade klockan 02 av en jättehostattack. Sedan avlöste dom varandra till klockan 5, då somnade jag om. Såhär har det varit många nätter nu, och på natten tänker jag alltid att jag ska ringa vårdcentralen. Men hur länge kan det hålla i sig, tänker jag sedan och på morgonen brukar det kännas överkomligt igen. Idag lessnade jag, och ringde vårdcentralen för att höra hur länge jag kan förvänta att dras med min nya, oönskade kompis.

Vissa har den där hostan i månader, blev svaret. Åh himmel vad jag bad om något för att slippa den. Jag tänkte mig kanske en natt, eller tre. Inte till januari typ! Men skönt, nu blir det Apoteket i afton.

Nu är det för övrigt ledigt igen, idag vankas det kanske lite mammafika. Och veckohandling, det är inte omöjligt att det blir lite bebissnusning. Dinos kompis Joona har ju blitt storebror, och det måste ju firas!

Jag gillar den här bilden!

Och inte av de uppenbara anledningarna: att midjan är smal, byxorna är stora. Nej. Jag gillar den för, och det här är den stora förändringen med mig, att om man tittar på armarna ser man i dom där skuggorna att det faktiskt finns muskler. Jag behöver inte vara pinnsmal, eller jag behöver inte ha storlek small på kläder. Men jag vill att kroppen ska må bra, och vara stark. Och ORKA.

Idag har jag varit på bodypump och spinning, det kändes bra - även om kroppen inte riktigt känns på maxnivån efter alla förkylningar. Sedan har jag jobbat, och nu ska jag försöka varva ner - imorgon är det jobb 7-15. (Och jag har inte stigit upp för att jobba förmiddag på en evighet! GAH! Och Dino sover hos farmor och farfar, och jag saaaknar honom. Han har bakat pepparkakor idag på dagis, och för en sekund önskade jag att jag kunde skita i träning och jobb, och bara slå mig ner med honom. Istället vart jag en stressig morsa som snabbdumpade av sin son. DubbelGAH!)

Grannen tvättar bilen. Igen.

Jag ska dräpa den jäveln. Det är säkert 4:e gången på en och en halv vecka. Nu säger ju inte jag att han INTE får tvätta sin bil hur mycket han vill. Han kanske har det tufft hemma, och det är lite terapi för han. Vad vet jag, jag dömer ingen. Men att tvätta en ren bil om och om och om igen...

Är det inte bättre att tvätta en smutsig bil? Säg en bil där smutsen är så ingrodd, att man inte ens kan skriva "tvätta mig" med fingret.

Dagsformen...

...är lite sisådär. Jag kunde fasen inte sova inatt, vaknade ganska instant med ont i halsen och i ena örat. Låg och vred mig, steg till slut upp och hittade "mannen som talar med hundar" på tv:n, hittade även en kall pizzakant som raspade skönt i halsen och en isglass. Så inte led jag egentligen. På morgonsidan var jag i valet å kvalet om jag skulle ringa vårdcentralen. Beslutade mig istället för att gå till "vårdcentralen" utan telefontider, köer - alltså gå på Konsum och handla Alvedon. Torde funka på samma sätt.

Passar även på att slänga in en bild på helgens fynd! En större pall att ha leksaker i! Den lilla som står bredvid är den tidigare förvaringen, att packa den på kvällarna var lite som i Biggest Looser häromkvällen, när Arthur åt 35 respektabla chokladbitar i en tugga.

För er som inte ser Biggest Looser - sucks to be you. Nu får ni aldrig veta hur det är att packa våran lilla leksakslåda.

Bodycombatonsdag!

Känslan är så stark, att det enda som hjälper är att titta på min sovande son.

Jag läser på Facebook om någons son, som har fått en elakartad tumör. Mammahjärtat brister. För jag kan föreställa mig sorgen, och smärtan. Fortfarande känns Dino inte som min, han känns till låns.

Och jag är glad och tacksam för varenda minut med honom. Men samtidigt är han min drog, jag kommer aldrig få nog. Aldrig se hans leende nog mycket, aldrig höra honom nog mycket.

Aldrig känna hans doft nog mycket.

Jag tänker ofta på att världen är hotfull, och att vi är ganska sköra. Hur något skulle kunna drabba mitt lilla hjärta. När jag gör det är det som att strupen snörs ihop, diafragma paralyseras, hjärtat hoppar över ett slag och jag blir alldeles kall för en sekund.

Jag tror att det är kärlek, när den blir som mest överväldigande.

Och barn som förolyckas, eller drabbas av sjukdomar, påminner mig om en av de största anledningarna till varför jag tvekar inför att skaffa fler barn. OM något skulle hända Dino har jag gett mig själv löftet att jag ska flippa ur. Totalt. Jag vill inte ha ansvar för någon, inte behöva vara stark för någon. Bara helt förlora det. Jag tänker bli hon som en gång i tiden var vid sina sinnens fulla bruk, men numera skakar folk på huvudet åt henne. Eller bara försvinna.

Det är det löftet som brukar lossa upp strupen igen, få blodet att pulsera och värma mig.

Jag tror att det är kärlek också.

Dagens "biggest looser-moment"...

Jag gick igenom lite kläder idag (Sarah, skynda dig hit!) och hittade bland annat dessa (oroa dig inte Sarah, det finns kläder som är myyycket mindre...) byxor. Dom hade jag innan jag vart gravid. INNAN!

Statusen här hemma.

Det är måndag idag (tror jag...eller, jag är ganska säker). Här håller vi på att plocka fram julen, jag har just storstädat Dinos rum - nya gardiner, tvättat mattor och skurat golv. Samt plockat bort miljoner klossar. Jag älskar att få plocka fram alla julsaker, jag älskar smaklösheten! Jag tror jag är sådan egentligen, lite smaklös. Men det är bara en gång per år som det här minimalistiska får ge vika för total smaklöshet, och jag älskar det.

Förkylningen hänger kvar, för mig är det lite upp och ner. David säger att han snart känner sig kry, och Dino har åkt på en andra släng efter två dagisdagar förra veckan. Men, det gör inget. Vi är ju hemma och lediga. Dino som för övrigt ser ut som att han varit i ett krogslagsmål, när han ramlade och slog sig i sängen imorse. Men det är ingen fara, Mamma har pussat bort det.

Det pratas allt mer, men - har jag upptäckt - dom orden han kunde förut har nu fått ge vika för ett helt fantasispråk. Han pratar hela tiden, och ibland låter det som att han säger något - men för det mesta låter det som vietnamesiska.

Snön låter vänta på sig (inte som förra året)! Igår när jag kom ut från Friskvårds vart jag så glad, det snöade! Men på Villavägen regnade det istället, lite modfälld för en sekund - sedan åt jag en kludd pepparkaksdeg och det kändes bättre.

(Bild från månadsskiftet November/December förra året)

Så det här vart en alldeles svammlig och konstig uppdatering, men ändå just det - en uppdatering. Ibland glömmer jag som bort att faktiskt berätta läget, bland alla skämtsamma inlägg. Men oroa er inte, nästa inlägg kommer förmodligen handla om bh-storlekar. Ba så ni vet.

Julkorten är beställda, och nu har jag övergått till att knåpa ihop ett dagiscollage.

Men det var inte det lättaste. Det finns ungefär 700 miljoner bilder på Dino, några på Kia och inte särskilt många på mig - eller David - utan att Dino är med. Hittills har jag hittat en bild på Kia. Check liksom. Men i processen hittar jag en massa kort jag aldrig tittat på ordentligt, som det här:

Nä. Back to business now.

Bloggen kan fortfarande inte uppdatera.

För den funderar fortfarande över det där med julkort! Det, och sen är den lite mätt och dåsig. Och har träningsvärken from hell!

(but I don't mind - in fact I like it)

Men allra mest är det julkorten! Varför kan inte min unge sitta sådär vackert och le? Varför kan inte hunden stanna kvar? Varför har vi inte photoshop på datorn? Det där kommer att bli morgondagens bekymmer, för nu lägger jag mig!

Bloggen kan inte uppdatera. Bloggen är lite upptagen med att försöka få ett julkort.

Jag veeeeet. Jag klagade förra året, men det var bara för att jag inte visste vad jag hade att vänta mig i år. Förra året satt Kia där hon skulle, och Dino satt...tja..där han blev satt. I år sitter Kia fortfarande - till viss del - där man sätter henne, men Dino! Han är i en slags mellanålder, han har all möjlighet att springa omkring - och den utnyttjar han, fast man kan inte bara ställa honom mot en tom vägg och säga "SMILE!".

Så därför undrar jag, märker någon om det inte är just mitt barn på bilden? Eller min hund? Kommer någon reagera? Jag googlade lite, och hittade dessa potentiella julkort:

Vad tror ni? Kommer det att funka? Ganska smart, om jag får säga det själv.

We couldnt all be fashionable...

...since, some of us are clowns.

Äntligen får man helt öppet glädjas åt nyheten...

...att vi ska bli fler i släkten! Jag ska nämligen bli moster igen, framåt sommaren. Det kommer bli...FANTASTISKT! (Här tänkte jag egentligen ha en bild på Hugge som bebbe, men alla dom verkar vara på "Backup-up-usb-minnet.)

Så dår får man snusa bebis igen, mysigt. Och vem vet? Kanske man själv blir bebissugen igen? Blir kanske en liten knodd våren 2013?

Ett offentligt brev, till min kära kropp.

Jag förstår om du är lite putt på mig nu. Det gör jag.

För bara några dagar sedan var vi rörande överens om att jag borde ligga i soffan, och vila. Vi var hemma från jobbet.Vi var febriga, och googlade allt som slutade på inflammation eftersom hjärnan tänkte "det här kan inte vara en vanlig förkylning!". Så därför förstår jag om du fick en chock, när jag liksom tryckte plattan i botten. Och gick från vila, till nattjobb, till träning. Så kändes det i alla fall idag - när jag packade träningsväskan, efter att ha sovit fyra timmar.

Men jag tror du kommer att tacka mig sedan.

Och tacka er läsare, vill jag göra! Tack för alla virtuella örfilar! Fortsätt gärna örfila inlägget nedan, för imorgon är det dags för Tabata nämligen. Träningen gick fantastiskt bra, jag var lite tveksam i början - var jag vid mina sinnens fulla bruk? Förmodligen inte, men det där var precis vad jag behövde...

Jag fattar det nu. Jag fattar.

Jag har aldrig någonsin förstått människor som slutar med träningen, när dom kommit över den här smärtgränsen. De som har varit väldans aktiva, men slutat.

Sedan jag började träna har jag gjort uppehåll en vecka, en gång. Det var enbart plågsamt. Och det gör det här uppehållet till det längsta någonsin, det är tio dagar. När första sju dagarna var hemska, så kan jag liksom förstå det nu. Man får mycket tid, slappar lite i soffan när Dino lagt sig. Hinner slö-se en massa tv-serier man inte skulle brytt sig om annars (för GUDS skull, jag såg OPRAH häromdagen!) och bara allmänt vila upp sig.

Jag säger inte att det blivit motigt än att ta upp träningen. Det säger jag inte. Men jag kan förstå hur det kan bli motigt - snabbare än man tror är man där. Så. Nu har jag en önskan...

...ge mig en virtuell örfil.

Skicka en örfil i kommentarsfältet, eller ännu bättre! Jag gör om en av knapparna till en "örfils-knapp" så kan ni trycka på den, och så kommer jag känna mig bitchslappad. Snälla.

(Imorgon är det äntligen dags för den heliga bodycombaten, lungor eller inte)

Endast tomten är vaken.

Och jag då. Dagen artade sig riktigt bra, vi skippade handling och allt annat på schemat - istället fick Dino sova tills han vaknade. Och nu har han kryat på sig lite till! Det bådar gott inför dagis på onsdag.

Just efter middagen fick (tack Steve Jobs, nu ändrade just iphonen "fuck" till "fick") vi trevligt besök. Nästan så att man skulle ha sprättat ett paket gevalia (om vi hade ett). Helt allvarligt, så var det världens finaste besök - av en fin familj, och av en fin vän! Den enda i sitt slag... Du är en inspirationskälla för mig, du vet det va!? Och jag är så glad att se dig skina igen, som du förtjänar att vara.

Och sen har jag försökt göra julkort, jag tänkte fuska och ta ett kort från förra året...men jag kuuuunde inte. Så imorgon blir det ut (på den otroligt julstämnings-inspirerande bakgården) för att försöka få ett bra kort.

Så i slutändan, ännu en toppendag. precis som de flesta dagar, mer eller mindre.

Har man inget bra att säga, är det lika bra att hålla tyst. (Eller bildbomba)

Ett litet inlägg i väntan på Herr Blund.

Jasi, då var denna helg slut. Jag kan tycka att det är lite skönt eftersom den - helt ärligt - inte varit på topp. Nu är jag ledig i två dagar till innan det är dags för nattjobb, något som jag INTE tänker missa. Då får man stjäla julmaten på Maxi, eller jaga domherrar eller så.

Dino har varit lite piggare idag. Han sov 14 timmar natten som var, och sedan var det som om ett ljus tändes i ögonen på honom. Han skojade, skrattade och dansade - kort sagt, så spelade han ut hela sitt register. Skönt! Sedan sov han även fyra timmar över lunch, och det gjorde ju inte saken sämre.

Min förkylning känns också bättre, jag tror inte jag känt mig febrig på hela dagen. Nu lider jag mest av att inte ha några bihålor, huvudet känns som att det ska sprängas. Fast inte om jag böjer mig mot golvet. Då känns det som att huvudet ligger på E4:an, bredvid det står det en fyndig tomat och säger "kom nu ketchup, så går vi". Annars är det bra. Och David verkar också vara på bättringsvägen, blir bra.

Nä nu ni, John Blund står irriterat och knackar på klockan. Dags att stänga ögonen.

Idag lånar Dino bloggen, för att säga Grattis Pappsen!

Lycka är att hitta en massa klossar gömda i sängen, när man ska lägga sig! Bus!

Inget jobb idag.

Men nu är det ju i alla fall hopp om liv! Vi har ätit kinamat, och vi har lite godis. Och snart börjar det film på Canal+, Dino sover nog snart och det kan han behöva.

Det är verkligen hopp om liv alltså.

Tränande Dinomamma vs. Icketränande Dinomamma

Dino har energi för oss båda idag, tur det. Fast han har lagt den på hyss - inte så mycket tur det. Först hittade han igen saltkaret, hällde ut hela på golvet och soffan. Numera när man går barfota genom vardagsrummet liknar fötterna något man skulle få serverat som sidedish till en McBurger på McDonalds. Jag tror dom skulle kunna kallas McFeets. Sedan åt han gröt, jag eldade så han skulle kunna ta sig ett bad. Ur badet gjorde han en nakenfis-fint, och smet ifrån mig. Uppskattat. Fångade in honom i tidigare nämnda saltfyllda vardagsrum. Hittade en alldeles nytvättad pymme, och en ren blöja - sedan myste vi ett tag framför teven. Bara välling kvar innan sängdags, så jag lämnade honom för att göra välling. Med tio sekunder kvar hör jag hur han öppnar toadörren, och när jag kommer in i badrummet ser man bara siluetten av en badande Dino.

När jag inte fått träna: Dino häller ut salt. Jag muttrar, hämtar bestämt hans stol - ger han en uppläxning om att sådär får man inte göra. Dammsuger, men inte särskilt glatt. Dino smiter från badet. Jag jagar ifatt honom med en handduk och drömmer dagdrömmar om silvertejp. Dino kliver i badet igen. Jag tittar bara på den badande, i pyjamas, pojken. Drabbas av en känsla av uppgivenhet, och försöker klura ut i vilken ände jag ska börja. Kommer inte på det, för jag blir bara LESS!

Med en liten gnutta träning: Dino häller ut salt. Jag säger Nej, nej och skrattar säkert. Sedan fixar jag det. Dino smiter ur badet. Jag skrattar och jagar honom några extra varv, för jag vet att han älskar det. Dino kliver i badet igen. Jag hittar honom och försöker se sträng ut, men bubblar av skratt - för han var ju så söt! Sedan fixar jag biffen!

Jag måste träna snart igen, för allas våran skull. Förstå vilken skillnad det gör...

Man kan inte undgå att känna sig lite ditsatt ibland.

Dino, den lille filuren, hade en mycket lustig grej på gång förut. När man var ute med honom, på offentliga ställen, ni vet som ett fik eller Ica Maxi. Till...

(Och ungefär här vart det en ofrivillig paus. Dino, som hade varit misstänkt tyst i flera minuter, stod och hällde ut mängder med vit substans på soffan. "tror du att det är Stureplan det här?" frågade jag honom, fast det var salt han höll på med. Jag tog det med en nypa salt (haha) och dammsög upp det. Klart.)

Ja, vart var jag. Just ja. Sommarens stora grej. När man var ute bland folk, så brukade han titta upp på alla människor som passerade. Fukta rådjursögonen, och säga "Mamma?". Ni vet sådär frågande, som att han letade sin mamma och jag bara var en crazy lady som hade kidnappat honom. Nu har han lärt sig säga "Aj". Han kan ställa sig mitt i rummet, helt själv och skrika "AJ AJ AJ". Ironiskt nog lärde han sig det när jag sa aj, efter att han bitit mig i tummen. Det kanske verkar kul nu, men inte riktigt lika roligt när Du får fira jul i något fosterhem. I´m just saying.  

I övrigt då. Nä, det händer inte mycket. Vi är alla försnylda och jag beskyller BVC-sköterskan för det här. Jag vet inte hur, men jag är rätt säker på att hon har med det att göra. Jag minns inte vad hon vaccinerade Dino mot sist, påssjukan, rabies, mässlingen eller fula gubbar som springer runt i mässingen. Hur som, har det smittat oss alla. Det rinner ur lillgubbens näsa och ögon, och han längtar till förskolan. Men är glad ändå, för det mesta.

Vilket föräldraämne han är.

Först skjutsade han dockan. Sedan en flodhäst. Och när jag kom in igen var det dockan återigen.

Det är en sån här dag - för oss båda.

Innan jag ställer in en fredagsträning, så är det illa! Och nu är det nära...

Och dessutom är det här min jobbarhelg. Hmm.

Imorgon blir det VAB igen, och det var nog lika tur det.

Igår hade jag höga förhoppningar om dagis på fredag, men de har nu suddats ut. Det skedde ungefär ett par timmar efter att vi kom hem från mammafikat (ett mycket gripande sådant) och jag tittade ner på mitt underverk. Det rann ur ögonen. Det rann ur näsan. Och igår var han ändå pigg, samma idag på förmiddagen. Men. Anyways. Någon timme efter att jag ringt och meddelat jobbet dom goda nyheterna, då kände jag. En tryckande bomullsaktig känsla i huvudet. Problem att svälja, och sensationen att hela ens huvud är en stor kompakt plastboll utan några som helst håligheter. Ni vet, man trycker på sidan av näsan - och hipps, vipps gör det ont i öronen.

Fan.

Det var nog för det bästa ändå.

Så nu går jag och sover, bara så ni vet.

Torsdagmorgon, och nog förstår jag att ni sitter på nålar.

Fast istället för att undra över eventuella sandlådekonflikter med at-läkare, på onsdagsbodycombaten...hehe. Ja, att det istället undras över gårdagens föräldramöte. Frågor som "skötte hon sig?" "skämtade hon?" har säkert poppat upp i huvudet.

Ja, är svaret. Det började ju i och för sig lite dåligt, min plats i soffan var precis i hörnet - och när alla andra föräldrar satt snyggt och prydligt, så nådde jag inte ner till golvet. Det var typ en halvmeter kvar, och jag kände mig fem år gammal. Men därifrån vart det bättre, och när vi kom till presentationen och jag fick säga att Dino är min son - ja, då var jag så stolt att jag hade kunnat spricka!

Men inga skämt. Jo jädrar, jag hade ett par på lager - men inte ett enda undslapp mina läppar. Det finns kanske hopp för mig med?

Dagen D. Och ingen combat ikväll.

Inga shorts. Ingen Celsius. Och inga endorfinkickar och supersvettningar.

Istället måste jag vara hel och ren. Vårdad, och framför allt: tänka innan jag talar. Inga "tough love" skämt om barnuppfostran, inga skämt som kan potentiellt leda fram till en orosanmälan hos sociala. Kort och gott, inga skämt över huvudtaget. (för att vara på säkra sidan!)

Det är föräldramöte på förskolan. Wish me luck...

Nu är kidnappningsrisken i topp! KOD RÖD!

Hittade denna mössa på stan, inte bara är den varm men den har även stickade horn på huvudet! Och Dino var så söt att jag ville bara ta en liten tugga av honom!!!

Lindex, och den kostade...okej...WHO I'm a kidding. Jag kollade aldrig vad den kostade, jag bara hivade fram kortet, drog det som om jag stod i öknen och försökte köpa vatten. Stampade otåligt, och rev av alla lappar för att kunna placera skönheten på godsaken.

Men runt en hundring.

Och sedan var vi på genus igen. (Och det enda jag tänker är, hur ids folk?)

Det ska tänkas på kläder. På hur man hälsar på barn. Vilka lekar man leker, hur man busar...men åh. Jag kan verkligen inte se att jag hade gjort något annorlunda om Dino hade fötts och varit en Dolfina.

När jag klär Dino, så är det i kläder jag gillar. Och dom är dessutom otäckt, snarlika mina egna. Ni vet - som ett gammalt par, på en camping i matchande träningsoveraller. Men gör det hans kläder till killkläder? Eller tjejkläder? Eller, om får jag föreslå, varför inte bara sluta bry sig och istället kalla dom snygga kläder? (I mitt huvud at least)

Genus är bra i skolan. Eller på ställen där jag inte kan vara med, och visa Dino att det där är inget att bry sig om. Jag vill att Dolfina skulle ha hörts lika mycket i en skolklass, som Dino kanske eller kanske inte kommer att göra. Jag vill att han ska kämpa om jobb, på samma villkor som dom som inte har förärats med en snopp. Jag vill att han ska leka snälla lekar, bara för att jag själv gillar snälla lekar. Det är väl för tusan jag som ska uppfostra, med mina ideal? Inte resten av världen - som tycks ha hängt upp sig på kläder och hälsningsfraser!

För vilket spån vill stå så varje morgon som vuxen? "Men åh, jag skulle vilja ha dom här baggybyxorna idag, men jag undrar vad folk får för bild av mig?" Eller "jag skulle verkligen vilja ha den här rosa tröjan men vilka signaler sänder jag ut då?" Jag vill att Dino som vuxen ska tänka "Nu tar jag på mig precis vad jag vill, och skiter i vad andra tycker och tänker!"

För om man ständigt och jämt ser genusbekymmer i de små sakerna, blir det ju problem där dom inte finns. Dino kommer att titta på andra som har killkläder, titta på Mamma som har killkläder - men uppenbarligen är en tjej.Titta på sig själv och tänka "är det här killkläder, eller tjejkläder? sedan kommer han förmodligen bli störd och utveckla homosexuella tendenser (vilket inte gör mig något egentligen, så länge han inte drivs dit av en genusdiskussion om KLÄDER!)

Förstått?

Måste sluta skämta sådär, måste, måste. Men imorgon får det bli.

Och jag vet vad någon kommer att säga "men du jobbar du knappt något! Du är ju ledig så mycket!" Bla bla bla. Och...

...ja det är väl sant. Men uppenbarligen är det ju ÄNDÅ för mycket. Right?

Nu tycker jag det får vara nog med det mörka, trista, gråa.

Bilderna är från den 22:a Oktober förra året - då hade just första snön fallit.

Det är helt okej att tjuvsmaka av julen.

Ikväll har vi tittat på "Musse och hans vänner firar jul", och jag är en anings trött så jag får en klump i halsen hela tiden. Jag längtar så himla mycket!

Dagen har ändå flutit på bra. David tog över vid halv tio och jag fick gå och lägga mig. Så vansinnigt skönt var det! Två timmar sov jag, och sedan ville Dino inte riktigt somna vid lunchen. Var uppe och tag, och när klockan var 12 kanske somnade vi om. Sedan vaknade vi sent, sent. Dino behövde nog sova - han har varit hostig och varm.
Och jag hoppas han ska få sova riktigt gott nu, och jag tänker även slå in på samma linje.

Jag ser en ny kategori inlägg födas...

...Saker man inte vill höra i omklädningsrummet på gymmet!

"Asssså Guuuuú. Dom där utslagen jag har, dom försvinner typ aldrig!"

Öh okej.

Working the graveyardshift.

Jepp. Vaknatt igen. Och innan tränade jag på Friskvårds. Och för att göra en energilös sak, mer energilös så har Dino feber där hemma. Blir nog inget dagis för honom imorgon, kan man väl lugnt konstatera. Han fick ju vaccinationssprutan för en och en halv vecka sedan, och nu har han haft feber sedan i torsdag. Våran BVC-sköterska (som just nu känns som "smyg-evil" personifierad) sa att han kunde få lite feber.
Och hon tänkte nog lite, i samma mening som att USA hatar Usama bin Ladin "lite". Eller som att Ben och Jerrys är "lite" gott. Eller som att Grönliden utanför Bastuträsk är "lite" avsides. Eller som att detta inlägg är "lite" svamligt. Ni fattar va? Han är varm som en surdegslimpa som just kommit ut ur ugnen = inget dagis.

Men, det sprollar ganska mycket faktiskt. Jag tänkte zombieleka lite med honom, sova lite när han sover. Och sedan lägga mig ungefär samma tid som han på kvällen. Och sedan är jag dessutom ledig till på fredag!

Allhelgona.

Jag älskar allhelgona. Det är den mest osjälviska högtid som finns, den mest omtänksamma. Varenda ljus visar på att människor bryr sig. Att någon saknas dom.

Idag har jag och Dino avverkat 15 mil just av den anledningen. Varenda allhelgona åkte min farmor till den graven för att tända ljus, hon dog 2005. Och sedan dess åker jag varenda allhelgona för att tända ljus. Jag vet inte om jag tror att hon kanske kikar ner någonstans, för i så fall skulle jag kunna tända ett ljus här hemma. Men jag vägrar tänka tanken att det ska vara mörkt på graven ikväll! Jag vill att det ska synas att det där är någon som är saknad och inte bortglömd.

Dino följde ju med första gången förra året, och även i år. Vi köpte lite fika, lyssnade på musik och hade det så trevligt. När vi kom fram till Bastu var det redan mörkt, och med Dino i handen skyndade vi oss runt muren som omgärdar hela kyrkogården. När Dino rundade den och såg alla ljusen, stannade han beundrande. "OOOOJ" sa han, samtidigt som han släppte ett av de längsta väder jag hört någon släppa. Jag vet inte riktigt vilket han tänkte på när han sa "oj" för både fisen och ljusen var imponerande.

Man kan väl säga att bloggen ligger nere.

Men mest för att jag ligger ner...i soffan...och det är jävligt oklart om jag tar mig upp något inom en nära framtid.

Så därför tänkte jag såhär, bloggen har fått ganska många fler läsare på sistonde. Allmän förvirring kan man kanske kalla det, men icke desto mindre är det så. Och eftersom jag känner typ tre personer, i runda tal, och det börjar vara betydligt fler än så - så kanske ni andra (förutom er tre då) undrar något? Vi behöver ju inte vara så formella att vi kallar det frågestund, men jag lovar att svara. Sanningsenligt. Tror jag. Förhoppningsvis.

Till exempel kan ni ju fråga vilket som är mitt favvogodis (allt) eller kanske vilken sida av sängen jag sover på (höger) eller vart jag jobbar, eller hur jag ser på barnuppfostran (barnuppfo...what?) eller vilken som var den senaste filmen jag såg (öööööh) eller vad jag åt till middag (ööööh igen).

Men jag vet ju inte vilka sick and twisted frågor ni har, så säg till om ni känner att något är oklart.

Ni vet dom där dagarna som har all potential till att bli skitdagar.

Men dom blir det ändå inte. Ens bankkonto skulle kunna bli hackat, Riksbanken höja dom fördömda räntorna och man skulle drabbas av plötsligt håravfall, och det skulle fortfarande bli en bra dag.

Jag kom hem efter min andra jobbnatt, bara lite trött eftersom jag sedan 7 på onsdag morgon bara sovit fyra timmar. Men, vid gott mod. Dino var klar, och skulle bara mysa med mig framför teven ett tag - innan jag skulle köra honom till dagis. I kylen hittade jag EN vaniljkesella, lycka. Tog fram den, öppnade locket och stoppade i en sked. Sedan smakade jag en sked, och en till och tänkte "nä nu måste jag hejda mig!". Där tänkte jag på en liten tv-stund när jag lämnat Dino, och bara tanken gjorde att jag log där jag stod ensam i köket.

När jag kommer hem, ser jag direkt att Kia är skamsen - och jag hittar den tomma kesellaburken på golvet. Hon har nog aldrig varit så i onåd. Det var liksom den sista.

Surnade till, och gick och la mig. Ställde väckaren på två, för att hinna på fika med Föräldragruppen - men... Under dagen hade alla blivit sjuka, och det var inställt. Fast det upptäckte ju inte jag förrän jag var där. Det hade väl kanske kunnat bli katastrof, men icket. Oh så mysigt vi hade det. Beställde en massa småfika, och hade en liten buffé. Pratade med Dino om dagen, och han svarade på sitt sätt. Han lekte, och ungefär där kände jag mig som en lyckad lattemamma för första gången.

Det där ska vi göra till en tradition.

Idag har jag varit i mitt happy place!

Men är det inte lite tidigt? Frågade David när han kom hem från jobbet idag. För tidigt för vad, undrade jag. För lite glädje? För man blir glad när man ser huset nu! Jag kikar ut genom köksfönstret och bara ler. Jamenvisst, det är säkert tidigt!

Men så underbart det är att påminnas om lugnet som alltid kommer över julen. Den lugna julmusiken. Känna smaken av skumtomtar, julmust och glögg. Så visst, old drunken McScrooge rakt över tycker säker att det är för tidigt.

Jag tycker att det är inte en dag för tidigt!