Det är bara 24 timmar och 7 minuter kvar av det mest storslagna året någonsin.

Jag vill inte att det ska ta slut, för inget kommer att toppa detta år - men 2011 ska bli ett spännande år det med.

Så 2010. Jag minns det som ett år där jag var väldigt gravid...i 4 månader och 19 dagar. Jag minns det som det året vår underbara son kom till oss. Jag minns en massa nappar. Blöjor. Skratt. Bodys. Skratt igen. Och fler skratt. Jag minns den skräckblandade förtjusningen över att plötsligt vara mamma. Jag minns glädjen efter förlossningen. Jag minns en massa badmintonmatcher, sena sommarkvällar. Jag minns grillen som kapsejsade. Jag minns en massa saker jag aldrig skrivit om i bloggen. Jag minns mina två timmar på festivalen, lyssnandes på The Ark. Jag minns 2010 som året då jag faktiskt började tycka om mig själv - genom att älska Dino så ofantligt mycket. Jag minns det som året jag förstod tjusningen i att träna, och fann en vilja att göra mig själv gott. Jag minns det som det första året jag sprang 5 kilometer utan att stanna, och sedan även 6...och 7... Jag minns det som året då vi tittade på kronprinsessebröllop. Året då vi förfasades över självmordsbombare. Och jag minns även vår resa ner till huvudstaden för att fira Dinos farmor. Jag minns en massa myskvällar. Och trots allt detta, är 2010 mest utav allt det lite dimmiga året. Som jag inte minns särskilt mycket från...

...tur att det finns fotografier.

Men vet ni? Jag har min underbara David. Min underbara Dino. Och min underbara Kia (låt bli soporna!!!) Detta år har alla förutsättningar.