Dino - på väg till förskolan...igen...

Dag två av inskolningen ja. En bra dag måste jag säga. Jag var mest upptagen med att försöka pinpointa alla troublemakers - ni vet, försöka få dom att tjalla på varandra. Men - dom var förvånansvärt sammansvetsade. Men det märks tydligt att dom andra barnen inte ser mig som en fröken (kanske mer som ett till barn, hur jag nu ska tolka det. Det värsta är att jag har nog förtjänat det!) och dom är smarta. Så, dag två bestod av några tappra inhopp från Dinos mamma, när barn trängde sig före i kön till rutschkanan...när någon tog hans leksak han lekte med...eller om han fick sig en liten tjyvknuff. Jag är ju liksom bara där några dagar, så jag måste ju ge ett skrämmande långvarigt intryck liksom. And nobody puts baby Dino in a corner, liksom. Jag tror jag lyckades, förhoppningsvis.

Dino då. Den mest centrala i historien, jo han hade nog en bra dag. Det gick betydligt bättre på förmiddagen, han lekte och dansade. Och ja, gjorde ungefär tusen saker till. Men var betydligt mer tillfreds. Efter lunch var det dags för sovstund, och Dino somnade på några minuter. Jag var tillsagd att det var helt okej att fara hem en stund medans han sov (fast egentligen önskade dom nog mest att jag skulle åka. Jag klandrar dom inte - mer om det kommer i min "What not to do on your childs inskolning -lista") dom skulle ringa när han vaknade. Ganska snart ringde dom och berättade att Dino var vaken, men glad och att jag skulle vänta en halvtimme med att komma. När jag kom samlades alla fröknar runt omkring oss för att se den sockersöta återföreningen mellan mor, och son - eller hans reaktion ur ett pedagogiskt syfte som dom så fint kallade det. Och ja, han plöjde igenom oss alla med lite leksaker i sina nävar. Helt obrydd om att hans ömma moder kommit tillbaka för att hämta honom. Jag pratade med fröknarna lite, och då skedde det - han hade bara inte sett att den gamla skatan som kommit var hans mor. Han kastade leksakerna. Brast ut i ett stort leende. Och sprang så fort hans knubbiga små ben kunde bära honom. Och jag fick världens största kram.

Det var inte långt ifrån att tårarna kom, och det där var nog ett av dom bästa ögonblicken i mitt mamma-liv. Så ja, det var en bra dag! Imorgon är det dags igen, och jag lovar att återkomma med en summering av den tredje dagen också.

Missa inte den spännande fortsättningen!