Jag tror det är för att jag äntligen fattat hur stor han är, att han inte är en liten bebis - han är en liten kille ute på upptåg. Och på bara dom här dagarna har han börjat prata så mycket, även om jag inte förstår så mycket. Men - det börjar närma sig något jag kan förstå.
Ikväll när jag la honom, bäddade jag ner honom. Strök honom över huvudet, sa godnatt och att mamma bara var härute om det var något. Sedan började jag smyga ut ur rummet, steg för steg. I ögonvrån ser jag hur Dino börjar lirka upp en arm som jag har bäddat ner, och jag tänker "helvete, nu är han på väg upp" och skyndade på smygandet. När handen väl var lös från täcke, så sträckte han upp den - vinkade, och sa "HEJGÅ" vilket ju självklart betyder Hej Då. Och mammahjärtat exploderade, fast väldigt tyst... Sedan somnade han utan krusiduller, min son.
Innan han började förskola, så kunde han säga Mamma, Pappa och Hej. Efter bara några dagar har han lagt sig till med Titta och Hejdå. You gotta love förskolan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar