Ibland känns det som att jag leker vuxen...

Jag och Dino har en alldeles egen lek - vi kan kalla den "Mamma-Dino-leken" för enkelhetens skull. Ofta leker vi den flera gånger per dag. För att beskriva den, så kan man säga att den går ut på att Dino ropar "MAMMA!" och då ropar jag "DINO!". Den kom nog till, när jag försökte lära honom att om man ropar någons namn - måste man liksom ha något på hjärtat. Och berätta det. Men efter ett tag vart "vad vill du Dino?" till "Ja, Dino!" som kort och gott vart "DINO!".

Nu ska vi inte underskatta min barnsliga sida, jag lessnar aldrig på den här leken! Aldrig! Dino lessnar före mig... På morgon står vi i hallen och ropar:
"MAMMA!"
"DINO!"
"MAMMA!"
"DINO!"

Vi ropar på bron, vi ropar under tiden vi tar fram cykeln. Under tiden vi spänner fast alla spännen och grejjer. Och hela cykelresan, ropar vi. Dino river och sliter och försöker blotta min behind för grannskapet, samtidigt som vi ropar åt varann. Lagom till att vi kommer till förskolan brukar jag försöka trappa ner leken, och kanske smygviska lite till honom.

Men då är vi framme, och jag ska lämna min son på hans förskola. Som en annan vuxen människa liksom! Ni vet, när jag går in där - är jag ju verkligen vuxen! Så jag lämnar honom, säger lite vuxna grejjer -ni vet:
"mummel-mummel-finanskris-mummel-mummel-Libyen-mummel-mummel-partiordförande-mummel-lågkonjuktur...-
Ungefär så.

Och sedan cyklar jag därifrån, och saknar min lekkamrat.