Okej, eller ej? Jamen vafan, jag är i alla fall en ansvarsfull förälder som meddelar i tid!

Ja, som ni kanske förstår blir det att vabba imorgon igen. Den här jobbveckan börjar ju bra. Men, det är nog för det bästa - jag snorar inte så mycket mindre, och hostar som om jag kedjerökt billiga cigg sedan jag var typ tre.

Och han är den piggare av oss, det säger ju allt!

Det är dålig uppdatering nu, för vi flydde och fäktade illa - men dom hann ifatt oss.

Dagisbacillerna.

And they got us good...

Dino var lite snorig redan i fredags när jag hämtade honom från dagis, och det fortsatte på lördagen. Lite snor, och lite varm. Samtidigt började David känna av det lite. Och på söndagen efter att jag varit och tränat fick jag också känna av dagisbacillerna. Dino har än så länge haft måttligt med feber, men jag smackade på med 40 grader direkt. Så där mysigt, så att det känns som att man långkokar dom inre organen när man lägger sig. Så idag är det Vab för mig, och Dino är hemma från dagis med VAM.

Alla eventuella vård-av-barn-pengar ska jag nog skicka direkt till Playhouse Disney...

Lycka är...

...att sänka ner tidigare nämnda behind, på handikapptoaletten - på Ica Maxi. Samtidigt som ens underbara 16-månaders Dino utforskar, och hittar - givetvis på andra sidan toaletten - en liten röd knapp, ungefär 30 centimeter från golvet, som det står "nödsignal" på. Självklart så sitter även den gröna, fina "återställnings-knappen" på samma vägg, ungefär 2 meter ifrån dig. Och du ser han, totalt nonchalera dina skrik, samtidigt som han trycker om och om och om igen...

Nämen vänta nu? Sa jag lycka? Så tokigt! Jag menar panik! Ren och skär, fruktansvärd och ångestladdad panik.

(Och varför har dom sådana handtag som man låser genom att trycka uppåt? Stämningen inne på toaletten blir ju inte direkt bättre av att se honom sträcka sig efter handtaget, så han kan öppna dörren och spatsera förbi den väntande kön därute. Uppenbarligen förstår han inte än vad "arv" betyder, eftersom hot inte hade någon effekt alls...)

Ibland känns det som att jag leker vuxen...

Jag och Dino har en alldeles egen lek - vi kan kalla den "Mamma-Dino-leken" för enkelhetens skull. Ofta leker vi den flera gånger per dag. För att beskriva den, så kan man säga att den går ut på att Dino ropar "MAMMA!" och då ropar jag "DINO!". Den kom nog till, när jag försökte lära honom att om man ropar någons namn - måste man liksom ha något på hjärtat. Och berätta det. Men efter ett tag vart "vad vill du Dino?" till "Ja, Dino!" som kort och gott vart "DINO!".

Nu ska vi inte underskatta min barnsliga sida, jag lessnar aldrig på den här leken! Aldrig! Dino lessnar före mig... På morgon står vi i hallen och ropar:
"MAMMA!"
"DINO!"
"MAMMA!"
"DINO!"

Vi ropar på bron, vi ropar under tiden vi tar fram cykeln. Under tiden vi spänner fast alla spännen och grejjer. Och hela cykelresan, ropar vi. Dino river och sliter och försöker blotta min behind för grannskapet, samtidigt som vi ropar åt varann. Lagom till att vi kommer till förskolan brukar jag försöka trappa ner leken, och kanske smygviska lite till honom.

Men då är vi framme, och jag ska lämna min son på hans förskola. Som en annan vuxen människa liksom! Ni vet, när jag går in där - är jag ju verkligen vuxen! Så jag lämnar honom, säger lite vuxna grejjer -ni vet:
"mummel-mummel-finanskris-mummel-mummel-Libyen-mummel-mummel-partiordförande-mummel-lågkonjuktur...-
Ungefär så.

Och sedan cyklar jag därifrån, och saknar min lekkamrat.

An A for effort.

På vägen till dagens bodypump på Friskvårds, hann jag tvärspringa på stan. Med andan i halsen korsade jag övergångstället utanför HM, och precis där står ett Jehovas vittne och undrar om jag inte vill ha en av hans Vakttornet. Jag tackar artigt men bestämt nej, och väntar på att ljuset ska slå om.

Bara några minuter senare (med andan lika mycket i halsen) måste jag ju korsa samma övergångsställe igen. Fortfarande stressad, för klockan är mycket - och en bra plats på pumpen är viktigt...

"Men, dig har jag ju frågat va?" säger han när jag närmar mig. "du har inte ångrat dig?" undrar han.

"Nä, inte det" svarar jag.

"Men, vad tror du på då?" frågar han mig.

"Gaaaaah" tänker jag. Men, jag vänder mig om och säger att jag inte har tid att diskutera.

"Hur kan man inte ha tid för tro?" frågar han.

"Därför att jag måste hinna i tid till mitt bodypump-pass, så jag kan få en bra plats när dörren öppnas! Det är ungefär som att du vill ha en bra plats, när portarna till det där paradiset öppnas!"

Han var nog öppen för att diskutera det, men då var jag redan halvvägs på väg till träningen...

Dagen i korthet, och i bilder.

Mysfrukost.

(Eller "att vara, eller icke vara - det är frågan"!)

Vila lite i fotöljen, för att orka riva runt på förskolan...

Lite sånt här, efter lunch...

...och sedan, även lite sådant här!

Dino har även hunnit skapa denna nya look för småbarn (Freddie Mercury skulle vart stolt över honom...)

Rullat köttbullar till middag, och även uppfunnit en ny tuggummismak: Extra White, med smak av rå köttfärs - mums! (Dino ställde sig för att hälla ut alla tuggummin under tiden jag rullade köttbullar. Som tur är hann jag ju precis fånga dom...yeah...typ.)


Packat upp en massa spännande godsaker från Gymgrossisten, proteinpulver, omega-3, vitaminer, några Celcius och nyförvärvet Xenergy. Kan nog behövas någon förmiddag framöver...

Och dagens inskolning gick fantastiskt bra, som vanligt!

(det här är när vi precis kommit hem. Dino i sin dundersnygga outfit bestämde sig bara för att göra lite arbete på baksidan...)

Ja, inskolningen går som en dans - och jag trivs verkligen bra med vårat dagis! Personalen är underbar, och det syns att Dino tyr sig till dom - och vem kan klandra honom, så goa och snälla. För tusan! Jag skulle vilja krypa upp i knät på dom! (men jag håller mig, jag måste fortfarande arbeta på mitt anseende där...)

Ja. Nu är det två inskolningsdagar kvar - sedan är det helg, och på måndag morgon klockan 07.00 inställer jag mig för tjänstgöring igen.

Så då vet ni.

Träningen idag gick uruselt! Men det gör ingenting, för om bara en kort stund ska jag krypa ner i den här outfiten!

(Jättebaggy träningsbyxor från Nike, sportbh och ett härligt oversize linne!)

Jag har analyserat träningen, en hel massa. För det gick verkligen dåligt - jag fick smygvila en hel massa, för att inte ramla ihop i en blöt hög på golvet. Kanske, tänkte jag, håller jag på att bli förkyld? För det lät svindåligt när jag sjöng i bilen på vägen upp till stan - och det brukar vara ett tecken. Eller så var jag trött. Eller...men så började jag räkna ihop hur mycket jag ätit. Och det fanns inte en chans att det var ens över 1000 kalorier, inte över 800 heller. Och utan bränsle orkar knappast kroppen! Och det är så knäppt, för jag brukar äta så bra och ta mina vitaminer - men idag har det bara kommit annat emellan.

Jaja, nu vet jag bättre än att göra om det misstaget.

Och vet ni? Att det gick dåligt en gång gör inte så mycket, nästa gång...då du...

Jajaja, jag fattar - jag har svårt att ta en pik.

-Sov så gott nu Dino, Mam...
-Hejgå! säger han och vinkar.
-Ja, men Mamma skulle bara säga att hon äls...
-Hejgå! säger han och vinkar.
-Jojo, men Mamma älskar dig o...
-Hejgå! säger han och vinkar.
-Jaja, hejdå...
-Hejgå! säger han och vinkar.
-Men Mamma är bara härute, ropa o...
-Hejgå! säger han och vinkar.
-Okej.
-Hejgå! säger han och vinkar.
-MAMMAÄLSKARDIGJÄTTEMYCKETSOVGOTTHEJDÅ! säger jag det snabbaste jag kan och skyndar mig ut genom dörren.
"Hejgå" hör jag genom den stängda dörren.

Inskolningen idag gick förresten väldigt bra. Det var svårare att få ut honom från förskolan, än det var att föda ut honom den där klara aprilnatten för lite mer än ett år sedan.

Nä men allvarligt, jag var liksom tre minuter från att tillkalla en läkare med sugklocka...idag alltså...

En lång dag, fylld med hysteriska blogginlägg, är till ända.

(så här ser man nog ut om man är trött, upprörd och har locket till en liten tekanna i munnen...)

Om man jämför med hur jag hade det hemma, var Dinos tid på dagis som en himla kryssning i indiska oceanen. När jag kom tillbaka för att hämta honom vid 14, efter ett par timmar av vad som närmast kan liknas vid psykisk tortyr, så visade det sig att han hade varit glad, ätit en massa och somnat som en prins. Tänk om jag vetat det när jag satt hemma och funderade om jag skrivit rätt nummer på det där jädra kontaktpapperet.

Eftermiddagen var väl lite mer sisådär. Det märks att det är mycket intryck på en gång, och när vi har varit där tillsammans har vi haft det mysigt när vi kommit hem också. Idag var han bara för trött och slut för det.

Det bådar gott inför imorgon, och dagen efter det och...ja...hela veckan. Nu är det för övrigt mindre än en vecka kvar innan kneget börjar om (men hallå, en vecka är ju som en fjärdedels sommarsemester! En lång tid!)

Nä godnatt på er nu, tack för tipsen och dom goda råden (särskilt till mina arbetskamrat som undrade om jag hade visat honom vägen hem, ifall han skulle försöka sig på en rymning!) och bara allmänt för att ni hållit mig på jorden idag. G'natt.

Gissa vem som är hemma, och vilar upp sig lite!

Dino, när du läser det här om en 8-10 år, då vill jag att du ska veta att jag saknat dig ofantligt idag...

Men hej igen kära bloggläsare.

Sedan sist har det inte hänt...så mycket alls. Eller, jag har förvandlats till ett hispigt nervvrak - som får asystoli och ett stort stresspåslag varenda gång telefonen ringer. Men förutom det är allt luuuuugnt, ja...vad gör ni då?

(eller okej, den enda gången telefonen ringer)

Det är så himla märkligt att vara hemma utan Dino. Det känns nästan som att vara hemma hos någon annan! Nä, men nu låter det ju som att jag inte varit hemma själv sedan Dino föddes. Och det är ju inte sant, faktum är att så sent som förra sommaren hämtade hans farmor honom tidigt en onsdag.

Då läste jag en bok.

Kanske ska fortsätta på den då..?

Update:

Nu får nu ju inte tro att jag aldrig lämnat bort Dino, det har jag gjort en hel del av. Faktiskt. Jag har bara alltid haft en anledning, och sysselsättning.

Jaha. Nu gäller det på riktigt, nu är Dino på dagis medan jag är hemma.

Och innerst inne är jag så nyfiken, och vill veta hur det går! Men jag tänker att, om dom inte ringer - så går det väl bra.

Men vad gör man hemma då? Vad? Någon måste friska upp mitt minne...

//Sent from my iPhone//

Jag träffade just den mest frustrerande människa, jag nånsin träffat. Tack gode Gud att det var en dröm.

"Men sover hon nu!?!" tänker ju ni säkert då, och då måste jag erkänna ja. Jag tog en liten tupplur medans Dino sover, en underbart fantastisk tupplur. Lite för att inte vara helt uträknad till träningen ikväll, och lite för att inte vara helt uträknad till söndags-mys-kväll. Och lite för att David sa: "men nu går du och lägger dig". Men nu driftar jag iväg.

På den här korta stunden, hann jag ha en liten - men ack så naggande god dröm. Med naggande god, menar jag...frustrerande. Det var en tävling, och en klassåterträff samtidigt. Jag hade Dino med mig, och fick visa upp honom - men i slutändan var det en tävling. Man skulle springa 7 km på fyra etapper, som var utspridda på 4 dagar. Och däremellan bodde man i ett sött läger, typ Robinsonstil.

Tävlingsledaren var en go och glad, kexchokladtyp - och hon diggade inte min ide om att jag skulle delta i tävlingen - och springa med Dino på mina axlar.

"Jag tror inte att det är en sådan bra ide" log hon bara och sa.
"Men jag viiiill verkligen vara med!" försökte jag.
Hennes mun log, samtidigt som den sa: "nej."
"Men jag tror jag kan springa snabbare än vissa av killarna till och med, även om jag har honom på axlarna!"
"Men jag förstår inte varför det alltid ska stressas, och tävlas om allting" svarade hon, fortfarande med ett leende.
"Men..." började jag.
"...Varför kan man inte bara ta det lugnt, och vila?" log hon och sa.
"MEN jag vill ju bara SPRINGA!!!" utbrast jag ilsket. (Och precis när jag skulle hoppa på henne, och förmodligen bita henne i vaden - så hörde jag rösten av min träningstokiga kompis. Och jag vart så glad, äntligen någon som förstod mig. Ja, så vi highfivade...)

Så, nu har jag lite frågor. Vad betyder egentligen den här drömmen, bådar det gott inför träningen ikväll? Och hur kan mitt eget undermedvetna uppfinna en så jobbig tant, och bråkig. Det är ju som att bråka med sig själv!

Jag vet inte hur, eller varför - men hela den här grejen med förskola har gett oss en nytändning här hemma!

(Mannen ikväll, vi åt bär och tittade på Djungelhjul...)

Jag tror det är för att jag äntligen fattat hur stor han är, att han inte är en liten bebis - han är en liten kille ute på upptåg. Och på bara dom här dagarna har han börjat prata så mycket, även om jag inte förstår så mycket. Men - det börjar närma sig något jag kan förstå.

Ikväll när jag la honom, bäddade jag ner honom. Strök honom över huvudet, sa godnatt och att mamma bara var härute om det var något. Sedan började jag smyga ut ur rummet, steg för steg. I ögonvrån ser jag hur Dino börjar lirka upp en arm som jag har bäddat ner, och jag tänker "helvete, nu är han på väg upp" och skyndade på smygandet. När handen väl var lös från täcke, så sträckte han upp den - vinkade, och sa "HEJGÅ" vilket ju självklart betyder Hej Då. Och mammahjärtat exploderade, fast väldigt tyst... Sedan somnade han utan krusiduller, min son.

Innan han började förskola, så kunde han säga Mamma, Pappa och Hej. Efter bara några dagar har han lagt sig till med Titta och Hejdå. You gotta love förskolan!

Jag har lärt mig en massa om vad man inte ska göra, dom senaste dagarna.

Man ska inte ropa högst "JA!!!" när personalen pratar om att ta dit en polisbil. Som ska köra med sirenerna på. Och en brandbil. Och ens son inte ens är i närheten.

Man ska inte skämta om att anledningen till varför dom vill att man ska berätta att man sover efter en jobbnatt, egentligen är för att personalen inte ska tro att man är onykter när man svarar. (fastän dom förklarade att det beror på att dom då vet att man måste ringa många signaler...)

Man ska inte heller göra till rösten för att låta onykter när man drar det skämtet.

Man ska inte glömma snutten.

Man ska inte skämta om att maten var så god, att du funderar på att äta den ur din sons haklapp.

Och dagens lärdom. Du ska absolut inte läsa det här bär du sitter på sovstunden och försöker söva din son. Tydligen uppskattas inte fniss då...(men lycka till att inte fnissa!)

http://fredrik.cafe.se/inskolningen-–-dag-3-och-4/

Nu är ju dessa exempel tagna heeeelt ur det blå. Jag skulle väl aldrig få för mig att göra såna dumma grejjer, oh aldrig.

//Sent from my iPhone//

Tredje dagen gick fint också, efter lunch for vi hem och sov - bara för att jag glömt snutten hemma.

Men dagen gick bara fint! Det är häftigt att se hur självständig han blir min lilla gosse. Det är verkligen skillnad från första dagen. Och det är inte bara skillnad där - det är även skillnad hemma! Han är helt plötsligt större, och går faktiskt att prata lite med - med den stora förändringen att det är så harmoniskt hemma. Imorgon ska vi dit igen, och då ska han sova där - och nästa vecka ska han vara där måndag till fredag.

Det kommer bli toppen, och våra dagar på förskolan har verkligen öppnat mina ögon för hur mycket Dino faktiskt kan!

//Sent from my iPhone//

Dino - på väg till förskolan...igen...

Dag två av inskolningen ja. En bra dag måste jag säga. Jag var mest upptagen med att försöka pinpointa alla troublemakers - ni vet, försöka få dom att tjalla på varandra. Men - dom var förvånansvärt sammansvetsade. Men det märks tydligt att dom andra barnen inte ser mig som en fröken (kanske mer som ett till barn, hur jag nu ska tolka det. Det värsta är att jag har nog förtjänat det!) och dom är smarta. Så, dag två bestod av några tappra inhopp från Dinos mamma, när barn trängde sig före i kön till rutschkanan...när någon tog hans leksak han lekte med...eller om han fick sig en liten tjyvknuff. Jag är ju liksom bara där några dagar, så jag måste ju ge ett skrämmande långvarigt intryck liksom. And nobody puts baby Dino in a corner, liksom. Jag tror jag lyckades, förhoppningsvis.

Dino då. Den mest centrala i historien, jo han hade nog en bra dag. Det gick betydligt bättre på förmiddagen, han lekte och dansade. Och ja, gjorde ungefär tusen saker till. Men var betydligt mer tillfreds. Efter lunch var det dags för sovstund, och Dino somnade på några minuter. Jag var tillsagd att det var helt okej att fara hem en stund medans han sov (fast egentligen önskade dom nog mest att jag skulle åka. Jag klandrar dom inte - mer om det kommer i min "What not to do on your childs inskolning -lista") dom skulle ringa när han vaknade. Ganska snart ringde dom och berättade att Dino var vaken, men glad och att jag skulle vänta en halvtimme med att komma. När jag kom samlades alla fröknar runt omkring oss för att se den sockersöta återföreningen mellan mor, och son - eller hans reaktion ur ett pedagogiskt syfte som dom så fint kallade det. Och ja, han plöjde igenom oss alla med lite leksaker i sina nävar. Helt obrydd om att hans ömma moder kommit tillbaka för att hämta honom. Jag pratade med fröknarna lite, och då skedde det - han hade bara inte sett att den gamla skatan som kommit var hans mor. Han kastade leksakerna. Brast ut i ett stort leende. Och sprang så fort hans knubbiga små ben kunde bära honom. Och jag fick världens största kram.

Det var inte långt ifrån att tårarna kom, och det där var nog ett av dom bästa ögonblicken i mitt mamma-liv. Så ja, det var en bra dag! Imorgon är det dags igen, och jag lovar att återkomma med en summering av den tredje dagen också.

Missa inte den spännande fortsättningen!

Aaaaah, efter en klunk celcius känner jag energin komma. Efter två måste jag slå igång lite träningsmusik.

Ikväll är det äntligen dags för bodycombat igen! (Att säga att jag är övervänt är att underdriva...) När jag kommer hem igen ska ni få höra allt om inskolningen - dag två!

Jamen just ja. Ni måste ju få höra om första inskolningsdagen.

Dagen började lite halvrisigt, mitt i natten, när jag vaknade med en olustig känsla av att våra ärvda regnkläder egentligen inte var regnkläder. Fanns bara en sak att göra: upp och blöta ner dom. Och vattnet rann igenom som niagarafallet, och det var bara att konstatera att jag misslyckats på typ punkt 1 - regnkläder ska finnas på förskolan. När morgonen kom hade jag ältat detta några gånger redan. Lyckades plocka ihop en utomhusoutfit, som skulle hålla honom - om inte torr - så i alla fall varm.

In i bilen med allt, och alla, sedan iväg. I dörren till förskolan hade Dino ett moment där han kände stundens allvar. Han hängde sig fast i mina brallor (som jag höll fast för glatta livet, jag var liksom inte redo att visa mina underkläder där) och grinade. Jag förklarade för honom att det var för tidigt för det där, att han fick vänta till typ dag tre eller något. Och ja, då gick han och lekte istället.

Sedan lekte han, och åt lunch. Efter lunch fick han prova vila lite, efter lite övertalan (och lite milt, kärleksfullt våld) somnade han på en liten madrass. Fröknarna varnade mig att han kanske inte skulle kunna somna, och sedan varnade dom mig för att barnen ofta sover dåligt från början. Två och en halv timme senare sov han fortfarande, och jag började känna mig lite olustig som hängde på dagis med en sovande anledning. En kort stund senare vaknade han. Vi vinkade adjö till alla barnen, och drog inte hem - utan raka vägen upp till stan och köpte dom där förbenade regnkläderna som förföljt mig hela dagen!

Väl hemma, kollapsade vi båda två i soffan framför Händige Manny. Inskolning är ett tungt jobb...

Kvällens inlägg får bli ett snabbt inlägg. Om hur vuxenpoäng är betungande...

Idag har jag:

Pratat med försäkringskassan. 3 vuxenpoäng.

Köpt ett cykellås. 1 vuxenpoäng.

Plockat fram en stor whiteboardtavla att ha i köket, med allas scheman på. 2 vuxenpoäng (och minus 2 inredningspoäng!)

Skrivit dagisschema. 8 vuxenpoäng.

Skrivit "DINO" i massvis med små kläder. 2 vuxenpoäng.

...Även i sockarna. Som jag sa att jag aldrig skulle göra... 2 vuxenpoäng till.

Köpt 8 liter mjölk, för andra gången inom en vecka. 1 vuxenpoäng.

Jag tror jag stannar där, och konstaterar att idag - har jag nog fått någon slags "LEVEL UP" i vuxenlivet. Jag kan inte fatta att jag ska med min lilla son, till hans förskola imorgon. Att han blivit så stor.

(Men sedan finner jag mig funderandes över vilka byxor som kan dölja min iphone, så att inte fröknarna skäller på mig. Det måste vara minus på vuxenpoängen för det...)

Klockan är 23.51, och jag tänker om jag lix är vaken nu - kan jag lika gärna vara vaken i 9 minuter till. Då kan jag ju boka fredagsträningen! Imorgon börjar inte Dinos inskolning, utan den börjar på tisdag. Ska bli spännande, och roligt. Jag hoppas han ska få roligt, men nu ska vi inte tänka på det - för det är ju en evighet kvar! I alla fall en hel måndag...

Undrar om vädret ska vara bra? Jag hoppas det, jag tycker jag har gjort mina påtvingade-det-finns-inga-dåliga-kläder-lekstunder när jag själv var liten. Jag har ungefär lika stor lust återuppleva dom som att lönen skulle tas ifrån mig, körkortet skulle dras in och läggdags skulle bli 19.00.

Men, nu slutar vi tänka på det. Igen.

NU ska jag boka träningen och sedan sussa. Ja...och kanske kolla vädret.

//Sent from my iPhone//

Såhär föreställer jag mig ett produktmöte på Semper en måndagmorgon.

"Hör ni allihopa! Vi måste komma på en ny smaksättning till maten. Det känns som att något...något...fattas?"
"Jaaaaaaa! Det gör det, men vad?"
"Min kompis som jobbar på det där fläckborttagnings-företaget, Vanish, tyckte att det kändes som tomat? Att det fattades lite tomat!"
"Jaaaa!"
"Bra jobbat Stigsson! Och tacka din kompis, det är klart det är tomat! Ring ner till fabriken och be dom tillsätta tomat i ALLA burkar. GENAST! Och ring även och tipsa Nestles produktavdelning - utan lite konkurrans dör marknaden."

Alternativt att dom är mutade av Vanish.

Alternativt att dom inte har barn.

När andra pratar om mina tappade kilon, får jag ofta höra "Men du håller ju på att försvinna!" eller "Snart så syns du ju inte!"

Och lite märkligt låter det för mig. För det känns aldrig som jag har funnits såhär mycket förut...eller tagit såhär stor plats i världen tidigare.

Och jag har dessutom aldrig någonsin fått sådana fina ord skrivna om mig, som dom Sarah har skrivit... Tack!

Svar till Camilla!

Napparna med namn på hittade jag HÄR! Där finns både dom "vanliga" namnnapparna och dom där. I en del fina färger. Och till väldigt bra pris, 90 kr för tre stycken.

Och nej. Jag är inte sponsrad, om ni trodde det. (Men, jag skulle kunna bli - om Esska envisas...)

Nappar med Dinos namn på, till förskolan - check!

Det blir den här bilden, lite därför att vi har bildtorka. Och lite för att den passar in bra egentligen...

När Dino har gjort något stort, vilket vi egentligen kan sammanfatta till...allt? Så klappar han händer, och vi med - numera.

Sätta två klossar på varandra. Applådera.

Slänga en blöja i soporna. Applådera.

Ge mamma en puss. Applådera.

Slänga Mammas skor i toaletten. Applådera.

Ja, ni förstår.

Och igår kändes det som att jag ville resa på mig på Combatpasset, och applådera sådär överdrivet stort. Enda från första början har jag haft en önskan om att kunna göra armhävningarna på tå. Även fast jag knappt kunde göra dom på knä då... Men mina vältränade förebilder gjorde dom på tå, och jag ville vara med i den klubben. Varenda vilodag har jag legat på vårat rysligt kalla sovrumsgolv, och gjort armhävningar. Och banne mig, i vanliga fall så brukar jag segna ihop när instruktören säger "Nu är det fyra kvar!"...vilket egentligen betyder att det är 16 stycken kvar. Men inte igår, då kändes det som att jag kunde lite till och lite mer. Och sedan gjorde jag det, någonstans mellan 32 och 40 armhävningar - på tå.

Och jag höll mig genom stretchen. Och genom dusch, och omklädningsrummet. Och heeela vägen ut till bilen. Men när jag kommit det...?

Då applåderade jag mig lite.

Idag skulle jag vilja tacka Dino, min son, för en fantastisk dag.

Efter en kort sovstund till lunch, fick Dino följa med till hans mammas jobb en tväris. Mest för att jag skulle kolla till den mycket komplexa skapelsen dom kallar för schema. Det där är lite knepigt, eftersom en eftermiddag på fel vecka betyder att Dino måste åka till sin farmor och farfar, sova där - och jag lär ju inte se honom förrän någon gång på eftermiddagen - dagen efter! Inte okej. Men nu fick jag själv rota runt i det, och jag hoppas det blev bra.

Sedan drog vi på oss badbrallorna och for till Edda, fast i omvänd ordning. Vi badade, och skrattade och hade så roligt. Dino var så snygg i sina Speedos, och jag insåg att det MÅSTE inhandlas en ny bikini. Den här hade jag på vattengympan när jag var gravid, och liiiite större. För tusan, om jag lindade toapapper runt bysten innan skulle det inte bara ge mer stöd - det skulle vara snyggare.

Efter badet gjorde vi det busigaste på hela dagen, fastän det nästan var dags för middag sket vi i det. Istället köpte vi mumsigt gofika på Edda (billigt fika har dom, by the way!) och snaskade i oss. Mys. För mig var det ögonöppnare, helt plötsligt kom jag på vilken slags mamma jag vill vara! Jag vill vara en sådan som helt plötsligt bestämmer att det blir gofika istället för middag! Eller att vi skippar allt vi måste en dag och far på bio! Sådan vill jag vara...

Tillbaka till dagen, David ringde efter badet och undrade om han skulle komma upp till stan - men han var ett tag bort. Buhu sa vi, fast inte, och for till barnens hus! Och ja, förutom att vi nu ska äta godis och titta på Ernst så sammanfattar det ju som dagen bra!

Jag vet att disken inte tar sig själv. Eller att Dinos kläder märker sig själv. Eller att golvet dammsuger sig själv...

But let's be fair. "The real housewifes of Beverly Hills" ser inte sig själv heller.

Och jag är inte den som diskriminerar...

Jag var så trött idag, men att fika med våran fina föräldragrupp gjorde mig kanske inte piggare - men gladare. Thank you guys...

Inatt så hade jag först svårt att somna, men sedan kunde jag aldrig sluta drömma om inskolningen på dagis som sker nästa vecka. I drömmen så förvandlades min sociala lillkille till världens ledsnaste, ni vet så där att man fattar att det här aldrig kommer att gå. Han kommer aldrig kunna börja på dagis. Jag kommer förlora jobbet, och får till slut sälja ljus, eller sexleksaker eller något annat skrot på kvällstid. Sedan ungefär allt jag sa lät skitknäppt i mina öron, och fröknarna såg ut som att jag just berättat att han brukar få häftstift att knapra på lördagskvällarna. För allt jag sa.
Sedan var det diverse test av mig så.
När jag vaknade var det liksom inte läge att somna om. Det var läge att ligga vaken och fundera över namn på kläder, kan man märka nappar med märkpenna och bara allmänt finslipa på våra historier.

Nu måste jag bara prata ihop mig med Dino så att våra historier matchar.

Men sedan steg jag upp. Beställde namnnappar och foton, och märkte säkert tre plagg. Nu har vår rara föräldragrupp lugnat mig, så nu känns det bättre.

Har han varit snäll? Har han? HAR HAN??? Ropade jag när jag kom hem från Friskvårds och Ica. Men jag visste svaret - han är alltid snäll.

Därför fick han ett pussel, ritpapper och en massa pennor. Perfekt nu när vi har gjort oss av med barbordet i köket, och Dino äntligen har fått en egen - riktig - plats!

Jag tänker nu dedikera ett helt inlägg till det jag tycker mest om i hela världen...

...spontanpussar från Dino. Dom flesta av våra pussar är nog ganska påtvingade honom. Ni vet, man får nästan brotta ner pojkstackaren - som en liten mask som slingrar sig. Sedan får man ta sig en liten puss, efteråt känns det bara ogjort att han plockar upp sin lilla telefon. Trycker 112, väntar tills polisen svarar och säger sedan "glååå" (vilket betyder hallå). Då kommer polisen komma och arrestera mig för "ofredande mot pojkstackare" eller något liknande.

Därför betyder spontanpussarna så mycket. Och jag tror att Dino vet det (eller, vem kan missa det? Jag skrattar och piper och hoppar av lycka efter varje spontanpuss!).

Men det är kanske inte så konstigt att VARENDA gång jag försöker säga åt honom på skarpen - tittar han på mig, säger Heeeej, och putar med sina små söta läppar.

Och jag faller för det.

För den här gången - dagens fråga.

Jag har funderat över en sak ett tag. Numera när David är hemma, brukar jag ju duscha på gymmet - och vissa saker tycker jag är värre än...ja...säg yoga på stranden i stringkalsonger. Det jag har stött på är rakning, och det är inget vanligt förekommande problem - bara typ...en gång. Ben, ja det skulle jag väl kunna leva med - men som ni kanske förstår så är det inte en sådan slags rakning. Jag menar, vissa saker vill kanske inte jag se?

Jag frågade David, men han var inte till särskilt stor hjälp. Duschkulturen i herrarnas omklädningsrum verkar vara lite...annorlunda. Ungefär som om man råkar få ögonkontakt med någon annan, ska man slå sig själv medvetslös med duschmunstycket. Ungefär så verkar den. Så min fråga är:

...är det?

Blir svaret ett rungande ja, så har jag beslutat mig för att sluta tro på mänskligheten och förmodligen lägga ner bloggen. Eller så int. Men allvarligt, det här borde vara en nationell diskussion istället för offentlig amning. Tänk er om någon skulle börja med en slags intimrakning på Oleanders, det skulle då han tycka var mycket värre än amning.

Hoppas jag...

Gud så skönt att vara pigg och fräsch, imorgon! Om jag känner Bure rätt så kommer det vara stilla imorgon, och aspirin kommer vara slut på apoteket.

Det är gafflafest ikväll, jag är ganska säker på det för min granne catwalkade sina nya skinnbrallor. Ja ni fattar, det kan bara betyda en sak. Han var inte helt nykter, det listade jag ut när han ville jag skulle ringa till hans mobil som han tappat bort...i sin bröstficka. Och sedan gjorde han ett långt utlägg om att han tyckte jag var sjukligt mager nu, och att jag var mycket snyggare förr när jag var lite "fluffigare" (hans ord). Ja, men jag noterar hans åsikt i ett dammigt arkiv i hjärnan tror jag, tyvärr neighbour. Sedan återgick han till att fråga om Danne (det vill säga David) och sedan kom vi snabbt tillbaka till hans skinnbrallor igen. Jag sa åt Kia att inte hoppa på honom, och han sa att hon skulle göra det - så det vart lite mer "grrrrr" (återigen hans egna ord) i brallorna.

Så ja. Det är fest på gaffla. Om jag är ledsen att inte vara där?

Inte så mycket.

Om jag någonsin får för mig att sluta träna, tänker jag bara ta på mig denna tröja från Better Bodies. Man slutar inte när man har en sådan här tröja...

Fredagsmys med bär från trädgår'n och Djungelboken 2.

Alla barn borde få ha goa, mysiga lår och äppelkinder, och vara täckta i gröt.

Och det gör mig så ont när jag läser om mammor som bär sina barn över öknar, för att kanske - bara kanske - kunna rädda dom. Och jag är så glad att Dino är född här, där vårat största bekymmer är att han ibland ratar burk-barn-maten och ifall det är helt vanlig fullkornsgröt så ska det vara fruktpure på.

Men det borde inte vara sådan stor skillnad.

Så, för mig var det självklart att skänka en slant, eftersom varenda mager liten unge man ser i nyheterna påminner mig om Dino. Och för någon betyder dom allt, tro mig.

Känner du samma kan du väl skänka en slant också. 50 kronor är räddningen för någon, och jag tror jag slängde mat för det dubbla när jag städade ur kylen sist. Gör då såhär:

Läkare utan gränser har en insamling tillsammans med Aftonbladet, där allting går till organisationen förutom typ 3 kr i smskostnad. Skriv TIMME i ett sms, och skicka det till 72970 - då skänker du 50 kr.

Som sagt. Egentid!

Stretchar och bloggar samtidigt - simultanförmåga.

Man har aldrig vett att uppskatta egentid innan man får barn.

Jag har varit på jobbet nu och lagt schema, det känns lite...märkligt? Men. Nu tänker vi inte mer på det, för jobbet är fortfarande 3,5 veckor bort! Långt bort i framtiden!

Och precis i detta nu sitter jag på Subway. Med en Subway. Och läser bloggar, samtidigt som ett urval av de bästa träningslåtarna pumpar i öronen. På en timma kommer jag vara på Friskvårds och testa deras nya pass "cardi core" och sedan är det onsdagsbodycombat som vanligt.

Just nu leker livet.

Dino. Vi har ett litet bekymmer här.

Jag vet inte om du noterat det aslånga, slitna riset på din mors huvud - som andra kallar för hår. Men, jag vill bara säga - att om du skulle vilja undvika att din mor följer din till skolan varendaste varenda dag, med inte fullt så moderiktiga dreads på huvudet. Ja, om du vill det...så plocka genast fram mitt spraybalsam.

Inte ett hot, det är ett löfte.

(och medans du håller på så plocka även fram min deo, en träningssko, kammen och alla nappar som försvunnit ut i tomma intet!)

I brist på annat att skriva (läs: brist på kolhydrater i hjärnan...) så får ni istället se lite sommarsköna bilder från Renbergsvattnet!