Jag försöker förstå

Senaste månaden har tankarna snurrat rejält i huvudet. Jag tror att det kan klassas som någon slags kris, men inte en ålderskris - för jag känner mig helt fine med min ålder. Snarare en existentiell kris tror jag - lite "vad är det för fel på världen?". Den växte och växte, och hela tanken med att jag skulle bli hälsocoach var absurd.

Hur kan det ens komma sig att vi behöver hälsocoacher? Förstår vi hur bra vi har det?

Jag läser bloggare som skriver om övervikt, att det faktiskt inte alls har att göra med att man intagit mer energi än man gjort av med. Nothing what so ever. Som menar att det inte alls fungerar att "äta mindre och röra sig mer". Jag läser kommentarerna, dom tusentals som förstår. Håller med. Säger att "smala förstår inte". Jag hade kanske stämt in för några år sedan, det tror jag. Jag kände nog sådär, att det var inte så lätt som man påstod. Orättvist. Nu känner jag annorlunda, vissa överviktiga vill inte förstå. Det är lättare att säga att man gör saker rätt, men ÄNDÅ är överviktig. Då lägger man liksom över ansvaret på någon/något som man själv inte har att göra med. Jag hade gillat det tror jag, jag hade definitivt valt att inte förstå.

Men om övervikt inte är en måttstock på hur vi lever, inte har något att göra med att vi överkonsumerar det goda i livet och rör oss mindre. Om det bara är något som drabbar vissa av oss, oavsett levnadssätt...? Då borde väl övervikt rimligtvis finnas i fattiga länder där maten inte räcker till också?

Men konstigt nog dör dom sällan av vällevnadssjukdomar som vi gör. Märkligt det där.

När jag intog mindre kalorier och började röra mig mer, så gick jag ned 25 kilo totalt. När sommaren kom med värme och alla gosaker, samtidigt som mitt knä pajade - då gick jag upp några kilon igen. Nu tänker jag äta mindre kalorier, träna mer och skala av de där kilona igen. Det tråkiga i kråksången är att det finns människor som skulle behöva det, för sin hälsas skull, och under tiden jag är nere i gymmet så diskuterar dom på olika forum.