"Jag önskar mig ingeeeeenting..." brukar jag alltid säga.

Men så tänkte jag delge er dom saker jag ibland tänker, det där skulle jag vilja ha (men är lite för snål för att skaffa mig...)

Womens burnout tank från Better Bodies, skulle göra sig så snyggt på combaten....

Dry fit sockar från Nike, oumbärliga när man väl börjat använda dom - men tyvärr lite dyrare än vanliga strumpor.

Och sedan, Tomten, önskar jag mig ingenting. Ingenting alls.

Nästan julklappsfunderingar...fast inte riktigt.

Dino fick "Kul med ljud Grrrrr!" förra året, och den älskade han - tills dess att batterierna tog slut. Fortfarande sitter han och trycker på dom där himla klapparna, fast boken tiger som en fånge i Guantanamofängelset.

Därför fanns det ju inte en chans att jag skulle kunna hålla mig, när jag såg God Jul boken. Jag ser framför mig hur det ska vara julpyntat, och vi ska ligga i soffan och läsa den där...om och om och om igen...(den tar ju bara 28 sekunder ungefär att läsa...) Nu längtar jag efter brevbäraren!

Vem kom på det här med vintertid? Vem???

I praktiken betyder det ju att jag utnyttjar den där extra timmen till att se en idiotisk dokumentär på TV4-sport, medans Dino utnyttjar den där timman med att stiga upp en timme tidigare.

Morgonmys i sängen, klockan 05.32 på morgonen! Tur att det är kul att hänga med honom, oavsett tid...

Om ni inte tror att jag känner samma inför träning som andra, har ni fel. Fel. Fel.

Jag förstår verkligen människor som prioriterar bort träningen. Som fyller tiden med andra saker, eller i alla fall ser möjligheten att fylla den med andra saker. Jag kan själv se möjligheten ibland. Varannan fredag lämnar jag Dino på dagis en halvtimma tidigare, för att kunna ta ut lite friskvård. Men en timma innan dess. När det ska plockas fram träningskläder, det ska packas åt Dino så att han kan sova hos farmor och farfar. Mat ska med, lunch och middag och en lite proteinshake till träningen. Lite vitaminer jag annars skulle ha tagit om jag var hemma, och glöm för guds skull inte en celcius. Det ska med rena kläder, smink och lite deo att smeta på sig. Det ska packas till dagis, och kläs och kläs igen. Jag rusar omkring här hemma som en hysterisk huvudlös höna, hög på amfetamin...ungefär. Jobbnycklar och id-kort, och allt annat som hör jobbet till. Och, och, och, och...

Precis då kan jag förstå varför folk skippar träningen. Skippar stressen, och väljer det lägre tempot just då. Faktum är att varenda fiber i min kropp skriker efter att jag ska göra samma val.

Men, jag tror skillnaden är, att jag vet att det är värt stressen. Det är värt varenda sekund, och jag vet att det kommer att kännas så när jag klockan 11.05 står i sal nr. 1 på Friskvårdskompaniet och bara precis har börjat uppvärmningen i Irenes fredags-pump-lunch-pass. Därför kommer jag aldrig att skippa det, eller prioritera bort träningen.

(Första bilden är från Augusti förra året, andra är från Oktober i år)

I wanna wake up where you are.

Dino sover ju hos farmor och farfar inatt, och...ni vet...jag saknar honom. Så nu tänker jag lägga mig i sängen, och titta på den här sjuttioelva gånger och ömsom skratta, ömsom gråta.

Det är bara att acceptera den sentimentala, smått hysteriska, Dino-älskande småbarnsmamman jag blivit liksom.

Täckning jävla saknas.

Nu är det morgon, ännu en gång!

Vi kör för andra dagen i rad med mysfrukost! Det doftade te i hela köket, Dino satt som ett ljus och Bandit spelade på radion. Och vi åt i lugn och ro...

Sedan lutade sig Dino fram mot mig, precis som om han ville kelas. Jag var inte sen att haka på, men då försökte han istället peta in en bit macka - av respektabel storlek - i min näsa. Sedan hällde han ut mjölken i mitt knä, ja och sedan pressade han in resten av mackan i munnen för att bli ursäktad från bordet. Myyyyys!

Fredag. Det betyder att denna ledighet är slut, och nu väntar en jobbarhelg.

Men innan jag ger vika, tänker jag kämpa in i det sista - med Bodypump och spinning!

Nu är BVC avklarat!

Vi hade stora planer på att övermanna BVC-sköterskan och ge HENNE sprutan. Men himmel vad dom är starka! Dino fick sprutan, och han passerade godkänt-gränsen med bravur. Han staplade klossar, och målade med kritor. Sedan sa hon glatt "var är magen Dino?" och han såg ut som ett spån. Det är ju ingen som berättat för honom var magen är. Han är jätteduktig på att hitta snutten, föreslog jag försiktigt. "Men var är mammas näsa?" frågade hon då. Ja, vi har som inte pratat om det heller sa jag, men lamp... Ungefär där hivade hon fram en leksakstraktor och frågade "var är skopan? Var är den?"

Öh tänkte jag, men det känns ju rimligt att han ska kunna det.

Han vägde 14 kg prick, och var 86 cm lång! Klockrent!

God morgon! Det är en god morgon!

Jag tänkte påbörja en ny tradition här hemma, att man varje ledig dag dukar upp till en ordentlig frukost! I vanliga fall äter ju Dino sin flarra i soffan, medans jag mixar en frukostsmoothie som vi kanske eller kanske inte äter tillsammans. Det beror som på om han ser den eller inte... Men idag, frukostbuffe...kanske man inte kan kalla det, men ja.

Och nog var det mysigt, Dino satt lugnt och stilla med sin leverpastejmacka medans jag sippade på en kopp te.

(Fast sedan tänkte Dino ta sin macka "to go" istället, han kanske inte var nöjd med sälllskapet? Och jag fick säga "man måste äta vid bordet" hundraelva gånger. Och då pressade han till slut in mackan i munnen. Och då gick jag för att hämta en servett. Och då stal han min macka och sprang. Och jag fick jaga ikapp honom, ungefär i höjd med Chuggington fick jag min macka igen. Och då kom han äntligen och satte sig. Men när jag släppte hökögonen från honom en sekund, tog han sina små söta kladdiga fingrar och gjorde dinoavtryck på mina byxor. Och sedan var alla utfodrade och mysfrukosten över för denna morgon.)

Idag blir det BVC 10.30. Oj vad jag ser fram emot det, NOT!

Jag borde inte säga det där, jag borde inte. Och sedan säger jag det ändå. Tokigt.

Halv nio imorse befann vi oss på Dinos förskola för ett inskolningssamtal. Jag var laddad till tusen, och beredd på kritik över omärkta kläder, konstiga tider, felaktiga lämningar och allt annat som man tänker sig att dom kan tänkas säga. Men nä...dom var jättenöjda. Och jag berättade hur nöjda vi var. Och dom var nöjda över att vi var så nöjda.
"Är det sant att han ibland äter två frukostar?" frågade hon med ett tonfall en annan skulle ha använt i meningen "är det sant att han kan köra hit med förbundna ögon samtidigt som han skickar ett mejl till kommunledningen med förslag om viktiga - men ändå genomförbara - förbättringar?" Ja. Sa jag stolt. Och ibland, IBLAND äter han tre, sa jag sedan, och på onsdagar äter han två middagar. För så funkar det med Dino. Medans andra föräldrar får höra hur mycket deras barn pratar, eller att dom kan ta på sig skorna själv - eller i vissa extrema fall - att dom står på händer samtidigt som dom sjunger we shall overcome med ett levande ljus mellan tårna, så får vi beröm över hans aptit.

Och banne mig, men den är jag stolt över.

Fast dom berättade även att de andra barnen tyckte så mycket om honom, och att han var så nöjd och inte klättrade alls. Han härmade de stora barnen, och åt till och med salladen när allt det "goda tagit slut".
Jag i min tur, öste beröm över förskolepersonalen! Det är så roligt att lämna honom där, för han har verkligen knutit ann till all personal! Och det är flexibelt, och jag känner mig aldrig någonsin jobbig om jag måste byta tid i sista sekund eller be att få kolla schemat för hundraelfte gången. Det vart så himla bra bara!

Jag slog upp ögonen imorse, och insåg att det är BODYCOMBATONSDAG!

Jag hade tänkt träna, men verkar ha drabbats av en helkroppsförlamning på Leos.

Just hanging, på Leos.

Vi tog en liten avstickare på dagens stadstur för att leka på Leos. Och äta lite. När jag beställde maten kände jag mig extremt besvärlig, "kan jag få betala extra så han kan få en extra korv?" frågade jag vänligt. Kvinnan bakom kassan tittade skeptiskt på Dino. "Men han har en vansinnig aptit!" försökte jag förklara. Sedan byttes det ut drickor, koms ihåg saker i sista stund. Och när jag betalat och sedan tittade på kvinnan, såg det precis ut som att hon hade långt framskridna planer på att spotta i min mat...

I'm just saying.

Jag vet inte om detta är ett resultat av för mycket tid, eller för mycket kärlek?

Äntligen hittade jag lite bilder från världens bästa lördag!

(Bilder från Friskvårdskompaniet.se)

Ser ni mig? Jag står lite till vänster, lite till - och har mina heta shorts på mig. Det är så mycket nu som höjer träningen, igår fick jag en sådan fin tröja av världens bästa (och min favvo) instruktör. Hon hade tänkt göra sig av med den och tänkte att kanske jag ville ha den, men hallå, hon är typ en rockstjärna. Och hon tänkte på mig. Jag blir fortfarande helt till mig, för att hon vet vad jag heter! Jag liksom. Som om det inte var nog, gav hon mig även en omtänksam uppläxning om att inte träna alldeles för länge, och för hårt. Som jag tänker följa...

...nästa gång. Alldeles säkert.

Nu är det ju inte säkert att ni förstår, men det gör inget.

Jag kommer att leva länge på det här!

Nej, jag kan inte blogga idag.

Jag är alldeles för upptagen med att vara on top of the world. Imorgon är det jobb 7-15, ifall inte Dino snorar och snörvlar såpass att förskolan säger nej. Men det tror jag inte. Sov gott nu alla!

Lördag, och ja ni vet...

Den lilla svarta festblåsan är på, sminket är fixat och håret är stylat. Nu är det dags för en liten drink, och några till - och sedan ut en sväng på ett ställe som skulle ge en hurven om man var nykter.

Nä, skoja bara. Vi kör business as usual. Ha en bra lördagkväll, det har vi!

Fortfarande måste man uppskatta de små sakerna.

Som helt vanligt vardagsskoj! Det är av mina bästa sidor som Mamma, jag är extremt barnslig och skäms nästan aldrig. Och jag kan verkligen uppskatta vardagsskoj.

Idag är det handling på schemat, av mat, godis och mat igen! Jag kom på en grej angående mat, och förra inlägget om träningen. Vissa tror att jag inte äter tillräckligt mycket! What? Men det är typ den största missuppfattningen som finns! Jag äter mycket mat, och ofta. Jag äter mycket mer nu, än när jag vägde 26 kg mer lustigt nog. Att både träna hårt, och att äta för lite - det går inte. Då kommer kroppen att säga stopp direkt, och man klarar inte nå himla trippelpass på raken.

Jag äter hellre massor med bra mat, och även det jag är sugen på. Usch så himla trist att gå omkring och vara hungrig jämt, och aldrig unna sig något.

Livet är för kort för det.

(Handlingen igår på Konsum, vardagsskoj)

Det får bli en helt egen del det här, jag ska kalla den "Sara svarar!".

Jag fick en sådan fantastiskt fin kommentar av Hanna...

Och först måste jag börja med att säga tack, tack, TACK! Jag blev så otroligt glad av att läsa det du skrev, att det tog några dagar att hämta sig. Nu har jag slutat rodna, börjat titta folk i ögonen igen och bestämt mig för att inte lägga mig till med en kronisk stamning. Vad jag försöker säga, på mitt trött-förvirrade sätt, är att din kommentar kommer jag att spara till dagar när motivationen tryter. Jag förstår dig fullt ut, jag själv är drottningen av två-veckors-ilet. När folk undrar, så brukar jag svara att det här var nog bara den rätta gången - till slut kommer det en sådan. Jag hade just fått barn, och hormonerna flödade, och jag vägde 83-84 kg. Kroppen var så tung, och jag ville att den skulle vara allt annat än tung. Inte för att vara smal, och se bra ut - som varit min motivationsfaktor i vartenda två-veckors-il. Nu ville jag istället bli starkare och piggare. Jag tror att det var en stor, avgörande faktor - att göra det för välmåendet istället för yttre faktorer. Nästa faktor tror jag var att jag hittade en träningsform jag fullkomligen älskade, eller flera egentligen. Men, kanske eller kanske inte hade jag gett upp mina promenader när ilet var över, om jag inte letat vidare efter annan slags träning. Jag hittade instruktörer som jag avgudade, som inte alls skrattade åt mig, som jag tänkte, utan uppmuntrade och uppmärksammade mig. Träningskompisar, som är störtsköna att hänga med och förstår mig! Det visade sig vara den rätta gången, jag tror det kommer en sådan för alla.

Nu tränar jag minst 6 pass i veckan, eller tre dagar, och jag ser det som fantastisk vardagslyx att få fara iväg att svettas! Det spritter i benen efter någon dags vila, och jag känner hur kroppen behöver få ta ut sig! Jag försöker tänka på att få i mig allting kroppen behöver, men jag utesluter absolut inget ur kosten. Vi brukar äta bra och hemlagad mat på veckorna, och unna oss något gott på helgen. Som godis! Mmmm. Jag kan verkligen förstå alla som prioriterar bort träningen när tiden tryter, men det känns lite som att komma hem när man kliver in på Friskvårds. Utan träningen blir jag trött och totalt energilös. Jag blir en tråkig Mamma, en tråkig flickvän, en tråkig arbetskamrat och mina blogginlägg sjunker till en ny lägstanivå. Det är inte värt att prioritera bort.

Dessutom blir jag skräckslagen av tanken att jag någonsin skulle bli mitt osäkra jag igen. Ni vet, hon som vart trött av att gå uppför trappen.

(Sådant som motiverar mig...)

Så tack återigen Hanna, jag blir alldeles rörd och nästan en anings fuktig i ögonen av dina snälla ord. Jag hoppas att du tycker att du fått lite svar, annars måste du fråga igen så lovar jag att svara när jag inte har jobbat natt och är stendum i huvudet! Dessutom finns det ett äldre inlägg här, som kanske innehåller något läsvärt. Jag hoppas att den gången kommer mycket snart, när allt klaffar - för alla borde få må såhär bra. Och jag vet att om jag kan göra det, kan du och alla andra. Och jag vet att du fixar det, så...lycka till från mig! Gör det, om inte annat för att få såna här underbara kommentarer. KRAM

"Move your ass - and your mind will follow"

Så sant, som det är sagt...

(58 kg numera...det trodde jag aldrig att jag skulle få säga...)

Jag gav upp att försöka ta en bild till detta inlägg.

Varenda en, såg ut som något Hasse Aro pratat om i Efterlyst. Förmodligen i termer som "hon bröt sig in i åldringarnas hem, för att ta deras smycken".

Eller mycket liknande.

Och nu minns jag inte ens vad jag tänkte skriva...

Något liknande det här har jag tänkt göra ett par timmar framöver. Gonatt!

Nattarbete.

Jag envisas med att säga att "vi får gå hem snart". Min kollega envisas med att säga tiden i timmar, och då känns det inte längre som att vi får gå hem snart.

Jag har kämpat hårt med att sova idag, det gick sådär. Jag sov fyra timmar, sedan steg jag upp och fick ett tuppjuck och började putsa fönster. Sedan försökte jag sova igen, men bytte gardiner istället. Sedan försökte jag sova, fast det slutade med att jag rensade bland Dinos saker. Ungefär då vart det dags att hämta Dino på dagis, men fint vart det.

Innan jobbet passade jag på att fara på Tabata. Ikväll var det mycket med vikter och skivstång. Och väldigt mycket armar, efter passet var jag så slut i armarna. I omklädningsrummet vart dom alldeles varma och stela. Och när jag skulle sminka mig, fick jag möta armarna halvvägs upp. Helst hade jag lagt mascaran på en bänk, och gnuggat ansiktet i den.

Men nu får jag snart fara hem. På riktigt.

Nu kommer detta inlägg lite sent, men vi kan väl låtsas att ni läser det igår.

Då hände det nämligen mycket spännande, Dinos fajbjoj (farbror) fyllde år. Inte desto mindre märkvärdigt var det att Dino fyllde halvår, han vart alltså ett och ett halvt år. Sotaren kom under dagen, och även om jag uppträdde smått forcerad så gick det bra.

Men sedan förstår ju jag att ni sitter och hoppar, och ängsligt undrar hur det gick på combaten igår!

Fick hon platsen liksom?

Nä. Det fick hon inte, först vart det en sprint fram till ovan nämnda plats. Där vi båda drämde ner vattenflaskorna. "Jag var först" sa hon sedan och log - men jag har varit på den här platsen 700 gånger minst, sa jag.
"Men..."
Erfarenhet går först sa jag, med något som kan liknas ilska (på väg att slå över i gråt).
"Men..."
Du kan stå här, sa jag och pekade.
"Men Sara..." sa hon som att det var ett skämt. Och då pekade jag igen. Bredvid mig. Så hur kändes det då? Jo men lite som att jag stod upp för något, för första gången. Och lite som att jag inte mesade ur. Och som att jag kanske har en ryggrad där någonstans, eller i alla fall chans att utveckla en.

Sedan tog hon demonstrativt vattenflaskan till andra sidan rummet, och pratade inget mer med mig.

Och, då fick jag dåligt samvete istället.

Men överlag så måste jag nog säga att det gick bra. Jag fick min plats, och förlorade bara lite värdighet.

(ett och ett halvt åringen)

You gotta enjoy the little things...

En liten utvärdering av sömnen här...

Det funkar konstigt numera, sömnen alltså. En natt var som en naturkatastrof, men sedan var den förra helt okej. Inatt var det på gång igen, Dino vägrade somna. Han kastade nappar och sängkläder. Pussades. Pratade och allmänt flamsade.

Jag försöker analysera vad det beror på. Kanske vart han övertrött. Kanske har han ont i munnen, kanske är det tänder på g? Kanske hade han magknip? Kanske hade Friskvårdskompaniet bett honom hålla mig ifrån kladdisen som stod och väntade i köket? Kanske vart det fel att jag satte mig hos honom?

Men mest troligt har han fått några hundralappar av någon biltjuv, och i gengäld lovat att hålla mig upptagen mellan 19-22. Eftersom David för tre timmar sedan sa, "kan du låsa min bil?" och jag svarade att jag skulle göra det alldeles snart när Dino somnat.

Ja. Så måste det vara...

(en inte särskilt sovandes Dino vid 23.00 piiiiip)

Ni vet dom där dagarna, när det känns som att man får mer än man förtjänar?

Och inte på ett bra sätt, att man vinner på triss eller Karamellkungen bestämmer sig för att sponsra en...eller Better Bodies, det är nog antingen eller! Ja ja, nu kom jag ifrån ämnet, men...

...det är en sådan dag idag.

Det känns som att dagens outfit undermedvetet är inspirerat av någon...

VAB!

Det blir så idag. Dino är snorig, och känns lite varm - men framförallt så har han sovit som en kratta inatt. Min lille kille, som har såna fasta rutiner och haft en bra grund just för sömnen. Han backade typ ett år i helgen. Först ville han inte somna, så då var vi tillbaka till att sitta bredvid honom och med milt kärleksfullt våld hålla ner honom. Sedan vaknade han hysterisk, igen och igen och igen...

Det var inte alls min lugna trygga Dino inatt. Fast mysigt ändå, särskilt timma två till tre, när jag svamlade i nattmössan och frågade ut honom om mardrömmar. Mamma ska streetfighta dina mardrömmar om dom kommer, sa jag samtidigt som jag tänkte på kvällens träning. Sedan började jag förklara grunderna i combaten (mest för att samtalsämnena började tryta) och halvvägs in i förklaringen så drog Dino ut nappen med ett plopp - och tryckte in den i munnen på mig.

Nä nu fasen ska vi fixa det här. Jag skulle för tusan inte fixa en dag på dagis, utan att sova ordentligt - tror knappast Dino gör det heller.

Åh, vilket underbart sätt att avsluta jobbarhelgen på!

Först lite Tabata, eller lite och lite, min gluteus började i smyg formulera en benådings-ansökan att posta till guvernören i Florida. Fast sedan fick den vila lite, i tio minuter - sedan var det 55 minuter spinning. Mina ben anslöt sig till klagosången, och började författa elaka plakat att marschera med. Men innan dom hann komma på några klatschiga klyschor, och stava till dom, var det dags för body combat.

Och då vart rumpan, benen och hela jag glad (även fast jag var det hela tiden). Nu känner jag mig skönt trött, lugn och packad med endorfiner.

Och vilket underbart sätt att avsluta jobbhelgen.

Om nu det här var slutet.

Om inte någon idiot lagt in en måndagkväll efter helgen i sitt schema.

Lördagsmys ute, lördagsmys inne. Lördagsmys i hjärta, och i sinne...

Att ha barn är lite som att ha en egen fanclub.

Jag har jobbat 7-15, handlat lite lördagsgodis på vägen hem och väl hemma möts jag av den här uppmuntrande (och sanningsenliga) lilla killen.

Lycka är att få en julklapp i mitten av oktober.

Nu är jobbet lite mer poppis. Eller, det är egentligen alltid poppis när jag väl tagit mig dit! Jag har fantastiska arbetskamrater, som gör varje arbetspass till något alldeles extra. Då trivs jag verkligen med mig mitt jobb, men när jag är ledig. Då.

Då får jag en intensiv känsla av att det är meningen jag ska göra något annat.

En riktigt himla snabb uppdatering innan jag stänger ögonen.

(håll tillgodo med stavfelen!)

Om det finns en endaste sak i världen som jag inte fattar, är det föräldrar som hör sina barn prata - fastän dom inte gör det. Jag har varit väldigt restrektiv i vad jag klassar som språk. Och medans vissa köper vad som helst som ord tycker jag att det ska vara något han kan. På riktigt. Jag menar, om han genom att möjligt misstag hasplar ur sig "nationalencyklopedin" så tänker ju inte jag låta honom hålla svenska för nybörjare på Studiefrämjandet. Säger han "ba" så betyder kanske inte det "bankman" utan bara "ba".

Sedan tidigare så kan han ju Hej, Titta, Hej Då, Mamma, Hallå, och Nej (mycket nej, han är bra på nej!) Men nu börjar det lossna, nu har han dels sagt Dino så många gånger att det har fått passera mina restriktioner. Idag sa han även "gå in" efter att jag sagt åt Kia att gå in. Sedan sa han åt tjejen som dansar på Disney channel att "move that ass"...

Inte för att vara dramatisk men, det är ö-ö-över nu!

Åtta dagars ledighet har svischat förbi, och bara lämnat mig med mersmak. Jag vill ha mer lediga dagar med Dino, mer promenader i skogen med Kia. Mer träning, och mer tid på Friskvårds.

Men för att nu summera dagarna, så måste jag säga att jag är rätt så nöjd. Sällan har så mycket ledighet klämts in på så få dagar. Tupplurar, godiskvällar, mumsig mat och bara skoj och skratt. Leos vart aldrig av, men det står ju kvar - istället fick Dino hänga lite med sin kusin Hugo, och jag vart bjuden på köttsoppa.
Vi har heller inte varit till Renbergs, men i tisdags så ringde Renbergs till oss och förhörde sig om det viktigaste (så som "hur är det med Dino?" "när ska ni gifta er?" och "hur går produktionen av nästan barnbarnsbarn?") och sedan var även Renbergs hit igår, och fick klämma lite på gossen. Annars har det mesta hunnits med, och jag längtar redan till nästa ledighet. Tänk om man kunde unna sig det oftare...! Nu ska jag attackera huvudkudden, för imorgon börjar the madness om - Dino ska till dagis och jag ska hinna på Tabata innan kvällsjobb.

Solen skiner. Axlarna värker. Och Dino har rensat en mindre skogsväg från stenar.

"när ni läser detta inlägg, kommer jag att stå och studsa på Friskvårds".

Hade jag tänkt skriva, men omständigheter...alltså jag fattade inte hur man tidsinställde inlägg.
Därför läser ni det nu, och jag står inte och studsar på Friskvårds. Jag nannar en Dino just nu.

Men det som borde ha varit ett underbart bodycombatpass...var fortfarande det. Men inte så underbart som det hade kunnat vara. Jag känner mig lite förorättad och antastad.

Det kom en liten bitch (jag vet, hårt ord, men jag finner inget annat. Jag är fan arg!) och tog min plats. När jag började bodycombat för ett år sedan stod jag längst bak (i vänstra hörnet för att vara exakt!). Utan att trampa någon på tårna, varken bildligt eller bokstavligt, har jag sakta men säkert avancerat mig framåt. Tills för ett halvår sedan, då jag slutligen fick min plats. Min. Mest för att jag är småbarnsförälder och klarar lukter bra, så okej, det var kanske inte den bästa platsen. Men den var min.

Tills nu.

Men jag antar att det var okej, hon hade ju varit där en gång tidigare. En gång!!! I måndags... Och hon var ju läkare (i mitt huvud, just nu, uttalar jag det sådär drygt som "leeeeekare") Men hon trängde sig före på min plats, som vissa trängde sig före i kön till bussen när man gick högstadiet. Moget liksom.

Jag är bättre än så, mognare. Men tills nästa vecka tänker jag dricka 4 liter vatten, inte äta något salt och "glömma" använda deodorant. Ni får själv lista ut vad som kommer att ske.

That's all I'm saying.

(ja och just ja, hela meningen med inlägget var ju att jag skulle visa mina nya bodycombat-shorts. Från GASP.)

Jag älskar lata, lediga dagar. Det enda kruxet med dom, är att dom går för fort.

...och är för få.

Hittills har vi hunnit med...en massa. Jag ids inte dra allt det igen, utan säger istället att vi INTE har hunnit med att hälsa på i Renbergs (men imorgon skulle det visst bli fint väder). Vi har inte heller hunnit med Leos än (men va tusan, är det fint väder imorgon är ju det en yppans dag).

Vad har vi inte heller hunnit med? Hmm...

Sovluren i soffan har inte blivit av, och vi har inte gofikat istället för middag.

ÄN alltså. Det är ju trots allt en dag imorgon också...

Ingen som vill ha en 75% på Beroendeenheten? Ni far dit, jobbar lite, och sedan delar vi 50/50 på lönen (Äh, men kom igen! Det är ju trots allt min tjänst!).

Ok. 60/40. Det är mitt sista bud.

Vi har börjat införa sovpåsen på natten igen.

Det börjar ju vara så kyligt, och särskilt på morgonsidan när brasan slocknat för många timmar sedan. Den här köpte vi på Ikea förra året, och den är verkligen varm och gosig. Men - mitt enda orosmoment med den, var att Dino skulle snubbla över den på morgonen... Ni vet den där stunden han är vaken, medans jag försöker känna efter om jag är det.

Men min oro var helt obefogad.

Det förstod jag på morgonen när sovpåsen fick följa med ner, till vällingen. Men han var långsam, åh ljuva känsla, som att man stoppat nederdelen av han i en tomtesäck och sedan dragit åt med silvertejp. Varm, go och långsam.