Jag skyller allt på grannen. Kl. är 17.52.

Tror inte riktigt jag har återhämtat mig från morgonens syn. Har mått lite halv-uschligt hela dagen, och jag tror att det är kalsong-uppenbarelsens fel. Illamåendet i alla fall. Sedan får jag nog betala för den där speedade långpromenaden igår.


Hos barnmorskan gick det i alla fall bra. Hon hade med sig en student vilket var bra. Dubbelt så mycket stökande och bråkande med magen. Tog ett litet tag innan dom hittade hjärtljuden, och jag tror det var först då som jag förstod hur viktig våran illbatting i magen är. Jag brukar skämta om allt möjligt, kittla bebisen på foten när den sticker ut. Hota med indragen veckopeng om den inte kommer snart. Men inuti. Tankar som bara jag vet, kan jag tänka - oh nej, vad har vi ställt till med. Kommer jag och David ha samma förhållande, nu när vi är så lyckliga. Hur kommer saker förändras? Jag är oxe, jag diggar inte förändring.

Men idag när det letades hjärtljud och jag hann föreställa mig ett worst case scenario var det som att jag förstod att allt skulle lösa sig. Att inget skulle bli sämre, bara annorlunda. Och att den där lilla krabaten betyder så otroligt mycket mer än jag någonsin visste. Att jag inte blir mamma den dagen jag klämmer ut den. Jag är redan det. (Utklämmandet är bara en petitess) Men slutet gott, allting gott. 146 i hjärtljud.




Så. Nu ska jag och Kisen ha en myskväll i soffan. Och hoppas att Karate Kid kanske vill kika ut snart, förhoppningsvis inatt...eller imorgon. Eller bara innan helgen är slut.

Over and out.