Dag sju - min tro. Detta sammanfattar nog bra. Fast jag och Gud har inte ens dejtat.

Jag tror på människor, på vad vi själva kan åstadkomma. Vår egen inneboende kraft. Jag tror inte på Gud. På jesus. På hinduiska gudar. Eller andra högre väsen (förutom spöken, dom tror jag på). Men jag respekterar att andra tror. Så länge det är ömsesidig respekt.

Jag tycker att gitarrsolot i Masters of puppets är det finaste gitarrsolot som finns. Det är inte det mest tekniska, eller avancerade. Men, för mig, finns det något med det - som gör att varje gång jag hör det stannar jag upp på ett zombieliknande vis. Vill du tycka att något annat solo är finare, eller kanske till och med tycka om dansbandsmusik - kommer jag kanske inte att förstå det, men jag kommer att respektera det. Och jag kommer inte försöka få dig att ändra dig. Förstår ni. Ömsesidig respekt.

Jag tror på mig. På det solot. På en hel massa människor. Och på The Ark.

Okej. Ikväll är jag sliten. Riktigt sliten.

Jag har lagt upp ett träningsschema nu. Det blir fem pass på friskvårds på en vecka - vilket känns ganska rimligt. Tyvärr blir fyra av dom passen på mindre än 24 timmar. Men, inte mycket att göra åt - jag är glad att jag kan fara iväg och träna! (Tack David för det!)

Så nu blir det core och spinning på söndagar. Måndagar bodypump och spinning. Och onsdagar bodycombat. Och idag när jag var färdig med spinningen, så började precis mammacoren. Massa små bebisar och deras mammor. Tänk att mammacore skulle leda till detta.

Jag är taggad till tusen nu. Och sakta men säkert går det åt rätt håll, just nu visar vågen på 16.8 kg mindre än innan jag vart gravid. Det lustiga är att jag tycker inte att det syns så stor skillnad, men hoppas på att det är en synvilla. Om 8.2 kg har jag nått min andra målvikt. Och jag är så taggad.

Dag sju - min bästa vän.

Först måste vi klargöra att jag är en knepig människa. En sådan som skulle kunna bo ute i en stuga i ingenstans, med helskägg och träskor. Och varje gång någon kom förbi skulle jag bara muttra. Jag tycker att det är lite fjantigt att man ska måsta ha en telefon med sig precis överallt, alltid vara nåbar. Det är skönt att vara lite onåbar ibland.

Jag är en sådan som tappar bort mobilen i flera dagar - och när jag hittar igen den, väntar jag några dagar extra på att sätta igång den igen. Tystnaden, den är ljuvlig. Eller just telefontystnaden.

Så. Dom som jag räknar som mina bästa vänner? Jag är förmodligen inte deras bästa vän, Eremit-Sara. Jag har mycket mer fina människor runtomkring mig, än jag förtjänar.

Men vissa människor finns det helt enkelt bara en av. Dom är så speciella, osjälviska och alldeles fantastiska att det kunde bara bli en. Jag är så glad att jag fått lära känna en sådan människa. Jag hoppas att livet snart blir för dig, lika fantastiskt som du är...

Jag bjuder bara på en liten film idag.

Efter att jag och systra min hade gått på stan igår, trevligt trevligt, så fick Dino låna hem deras lära-gå-vagn. Mycket uppskattat.

Idag blir det lite fattigt med uppdateringar. Jag och Dino planerar att röja lite. Och sedan vid 17 blir det avfärd till friskvårds. Först ett core-pass, och sedan 55 minuter spinning. Nu jävlar!

Right?

Är det bara dag sex? Jag trodde vi hade kommit till dag tio i alla fall.

Dag sex:

Mitt liv som zombieslaktande, småbarnsmamma.

Och där tyckte jag att jag var smart.

Jag och Ida står på Cubus, och jag jämför ett par pojkbyxor i storlek 86 och 92.

Jag: Jag har ju just lärt mig att storleken är densamma som längden i centimer.(lite stolt säger jag det).

Ida: Men visste du inte det?!

Jag: Nä. (Gjorde alla det?)

Ida: Men du kopplade aldrig, till exempel att barn som har 150 i storlek är runt 150 långa?

Jag: (Känner mig lite idiotförklarad...) Nä. (samtidigt som jag försöker gömma bakom ett par byxor...) Men vadå, om du har storlek 32 är ju du inte 32 cm lång ju!

Ida: (ger mig blicken. Smart säger den.)

Det förklarar ju varför det var korvstoppning på BB när vi försökte få på han sin I Love Dad-body i storlek 50! (Han var 55 när han föddes...)

Ljuva lördagsmorgon!

Vi har tänt ljus, Dino har fått en flarra välling. Jag åt en macka, medans någon ryckte i mina byxor och sa "Ma-ma-ma-ma-ma-ma-ma-ma-ma...". Vi släckte ljusen. Vi har hoppat i soffan. Jag plockade fram Dino som krupit in under soffbordet, och senare under tv-bänken. Vi har lekt med alla leksaker. Vi har letat nappen. Vi har bytt kläder för Dino tycker att det är hygieniskt riktigt att bada i Kias vattenskål. Jag har tuggat på Dino tills han kiknade. Och till sist har vi vinkat till Scooby Doo på tv:n.

Och det på typ 8 minuter.

Nu sitter jag här, och skriver detta crappiga inlägg - medans jag egentligen tar en mental powernap (det är just därför inlägget är så crappy). Och precis när jag trycker på "publicera detta usla inlägg" så kommer jag vara redo för 8 minuter till. I hans tempo.

Jag börjar vara gammal. Inse fakta.

(Note to myself: Köp hårfärg. Den där som Pernilla Wahlgren gör reklam för, den "täcker allt ditt gråa hår".)

Dag fem - vad tusan är kärlek?

(Jag älskar makrill i tomatsås på knäckebrödsmacka - det är kärlek det! Dock har David förbjudit mig att äta det, eftersom att det luktar så illa - det är lite bristande kärlek kan jag tycka. Nä. Skämt åsido.)

Jag älskar jordgubbar. Och bodycombat. Och min cykel. Och lördagsgodis. Min tvättmaskin och diskmaskin. En god bok. Jag älskar skämt. Och jag älskar Top Model-måndagar. Och subway. Jag älskar Counting Crows och Metallica och Bandit Rock 106,7. Jag älskar vårat hus. Och våran hynda till bil. Jag älskar lata dagar på sommaren och myskvällar på vintern. Jag älskar Ernst och hans fötter.

Men trots att jag på något plan älskar allt det där. Så är dom inte särskilt betydelsefulla - världen kommer alltid att fortsätta snurra även om något av det där försvann.

Följande är kärlek för mig. Följande skulle kunna få min värld att stanna. Följande är så betydelsefullt att jag skulle kunna gå ett varv runt jorden, genom eld eller ta en kula. Det är kärlek det.

(Ja. Och lördagsgodis förstås. Who am I kidding?)

Jag vet. Jag sa att det inte skulle shoppas något igår. Men vi säger att jag menade till mig...

Till Dino är ju en helt annan sak. Och halva reapriset - då är det ju en helt annan sak. Det hade nästan varit en synd att inte köpa dom. Ena är i storlek 86, dom kan han ha nu. Dom andra är i storlek 104, dom kan han ha typ nästa tisdag. Eller onsdag, senast.

update: 124 kr för båda. Ni fattar va?

Skulle ha behövt mig en drömtydare.

Första konstiga natten på länge - och man kan tro att Dino skulle ha något med det att göra. Men icket. Han har sovit som en liten bebis-stock. Kia däremot. Hon har varit upp i sängen. Hoppat ner ur sängen. Stått nedanför sängen. Lagt sig i hallen. Sprungit i trappor. Jag misstog det för nödighet - så 05.39 masade jag mig upp för att släppa ut henne. Flashade även underkläderna för grannarna, eftersom jag glömt att folk faktiskt är uppe den där tiden.

Men inget gör sådant underverk för piggheten som en liten prommis på tomten, iförd morgonrock vid 6-tiden. När vi alla kommit in - förstod jag äntligen vad som var fel. Det rasade snö från taket, och Kia hade fått för sig att det var farligt.

När jag till slut somnade om, hade jag den mest underliga drömmen. Jag och Dino skulle handla lördagsgodis, på godisvågen som vanligt. Men, jag tog en slags bakväg - och tänkte att jag skulle förklara för personalen varför jag kom in genom bakdörren. I alla fall, personalingången var inte så himla lätt. Det var två våningar med långt emellan, och inte fanns det trapp eller hiss. Det hängde jättestora bokstäver mellan våningarna som man skulle kliva på - fast mellan några skulle man bara hänga och pricka av en avsats. Jag tog mig till affären, upptäckte att dom hade stängt - och jag var helt ensam i en godisaffär. Om jag bara hade kommit ihåg den biten, hade ju det här varit en trevlig dröm. Jag tog av mig skorna (?!) för att plocka godis. Och sedan gick vi tillbaka. Hipps vipps var vi tillbaka vid utgången - men då kommer jag på att jag ju glömt skorna där (men självklart!) och jag måste tillbaka. Ut på bokstäverna igen, och jag hoppade och hoppade mellan dessa. Men sedan fick jag ett himla gung när jag skulle träffa av den där himla avsatsen, bestämde mig istället för att gå armgång till nästa bokstav. Men då började händerna glida, och jag kände hur jag tappade greppet. Tittade ner, och där är ett hårt galleriagolv med en stor grön matta. Säkert 50 meter ner, och sen tappar jag greppet. Jag vaknar av en sådan där otäck fallkänsla

Vilken tur att det är lördag snart. Jag tror att boten kan vara en redig godispåse.

Dag fyra, fast egentligen dag, tio. Det här har jag på mig idag.

Jag bytte dagar. Bara sådär. Busigt va? Men, mest gjorde jag det för att torsdagar och lördagar är dom enda dagar jag inte varvar mjukisbyxor med pyjamasbyxor.

Idag fick jag på en riktig Sara-outfit. Det är inte alla dagar det blir. Skulle ha haft något runt halsen, då hade det varit perfa. Ja. I alla fall. Idag hade jag på mig ett vitt linne, och en grå, rosa, och vit rutig skjorta. Mina jättebaggy, jättetrasiga HM-jeans. (den här outfiten skulle nog inte ha varit min farmors stoltaste ögonblick. Hon var inget fan av trasiga kläder...) Nedhasade. Mina fina puma-skor, fick klä fossingarna. I smyckesväg hade jag mitt fina Dino-halsband jag fick av Ida i julklapp. Mitt halsband jag fick av David vår första jul. Och armbandet som Ida glömde här före jul. Jag glömmer alltid bort att lämna det, och hon glömmer bort att nämna det. Sedan använder jag det emellanåt - eftersom det är så förbaskat snyggt.

Nu skulle jag visa er med en bild. För vad är väl ett outfitsinlägg utan bild? Men vet ni vad? Att när vi kom hem, lite senare än vanligt, så fick Dino en sen middag. Kalops vart det idag. Och bara en stund efter pressade han lite gröt. Sedan vart han lite mammasjuk, och ville kramas lite. Men, bara lite - för sedan såg han mammas halsband, och då ville han tugga på det. Så Dino böjer sig fram för att få tag på smycket, och någonstans där blir pressen på hans mage för stor. Den är för full helt enkelt. Han fyller mammas urringning med kalops och gröt. Hela bh:n, och allt. Och det där vita linnet? Inte så vitt längre.

Så. Det här har jag på mig idag? Mjukisbyxor. Punkt.

(Men det var en snygg outfit. Så länge den varade. Jag ska visa er sedan...)

Jag kommer att få slå bort flickorna från honom. Med en påk.

Vi har haft en underbar dag med mammagänget på kafe. Dino fick rusa av sig, precis så mycket som jag tänkte han skulle få göra på Leos igår. Men - då gjorde han det inte. Han smet till lekrummet det första han gjorde. Sedan flirtade han med lite mogna damer. (jag är lite orolig för hans smak. Inte för att dom inte var fräscha. VAR. Någon gång.) Han försökte rymma från stället sjuttioelva gånger (jag tar inte illa upp förrän han faktiskt tar med sig bilnycklarna när han försöker smita...) Sedan for vi och handlade, och Dino charmade alla han såg. Och levde om. Och charmade. Han hittar på alla möjliga tokigheter - och sedan blir han så glad när någon skrattar (oftast jag). Mitt lilla charmtroll.



Jag berättade tidigare om hur Dino fick mig att tycka mer om mig själv. Det är lite svårt att förklara, men jag fann det perfekta exemplet. Jag är en expert på att rodna (och även på att dra fräcka skämt på jobbet, vilket inte alltid går hand i hand). Jag tyckte att det var riktigt jobbigt, särskilt när man var mindre - och skulle prata inför hela klassen. Röd. Som. En. Tomat. Det var jag. Och om någon retades, eller sa något - vart man ju inte direkt mindre röd.



Nu ser jag på Dino, när han sjåar och står i. Busar, och framförallt när han börjar vara trött - blir han alldeles röd om sina små, runda kinder. Stackars han, skulle jag kunna tänka, men det gör jag inte. För allt med han är rätt. Alltid. Jag älskar allt med honom. Så när folk frågar om han är varm - då säger jag stolt istället att det där har han efter mig.

Och hur kan det då vara ett fel, när allt med Dino är perfekt?

Vet ni. Det enda som kan stressa upp mig är ekonomin. Och varje gång jag blir stressad över den, känner jag för att handla något. Diagnos?

Dessutom skulle jag verkligen behöva en ny klädbytardag. Sist jag var på en, tänkte jag ju uppenbarligen inte på att Dino skulle växa. Mycket.

Men. Ingen shopping idag inte, det får bli en annan dag.

Bara fyra dagar in i denna lista, byter jag på ordningen. Torsdagar är våra handlardagar.

Vilket betyder att vi har i princip inget ätbart hemma.I vanliga fall gör jag fina mackor, grovt bröd och några goda grönsaker på. Och avnjuter detta med en kopp the. Imorse hade vi inget bröd. Inga grönsaker. Vi hade smör, och en mycket tvivelaktig förpackning med skinka som jag tror passerat bäst före-datumet. Så frukosten vart ett lite mindre tvivelaktigt pitabröd som var över från en middag...förra veckan!? Detta avnjöts med ett glas Ramlösa. Mmmm. (Hör jag hur snålvattnet börjar rinna hos några av er...?)

Alla andra dagar så är mat, just mat. På torsdagar är mat bara bränsle.

Jag ska möblera om listan ikväll, när Dino sussar.

Idag ska vi:

• Fika med mammagruppen. En chokladboll tänker jag drista mig till.
• Handla. Annars kan ni nog inte räkna med ett matinlägg, någon dag snart heller.
• Hem. Kanske köpa med oss något att äta. Slänga oss i soffan - och mysa.

Dag tre. Mina föräldrar.

Detta blir svårt. Dom senaste åren har jag haft vansinnigt dålig kontakt med min Mamma, vi har inte pratat med varandra. Därför tror jag inte att jag kan skriva ut långa, målande beskrivningar av dem - det skulle bara bli snedvridet och säkert inte rättvist. Även om man haft hundratals bra dagar tillsammans - men inte dom senaste åren, då kommer det ju att spegla.

(Men jag kan säga att dom träffades via en kontaktannons.)

När jag var 16 skiljde sig mina föräldrar. Alltid tidigare när någon har frågat, brukade jag le och säga att det var för det bästa. Och det var sant, jag kunde se att båda mina föräldrar vart delvis lyckligare. Min Pappa köpte sig en blå bil, och min mamma flyttade till en lägenhet. Vi bodde kvar hos min Pappa, som fick tackla både det ena och det andra tillsammans med två tonårsdöttrar i huset. (Jag minns särskilt när någons pojkvän hade sovit över på gräsmattan efter ett stort bråk...utan någons vetskap...och Pappa plockade in den stackars, olyckliga, gossen på morgonen och bjöd han på frukost.) Han är sån.

Jag är glad för båda. För, annars skulle ju inte jag och min syster finnas? Och då skulle ju inte Hugo och Dino finnas.

Ja...och Pappa har kvar sin blå bil - och Mamma bor nu i en annan lägenhet. Och Pappa tycker egentligen inte om armegröna kläder, och det är min favoritfärg...annars är vi ganska lika.

(Ja. Och blogger har bestämt sig för att bilderna ska vara såhär. Det går inte tala datorn tillrätta... Men, vrid bara lite - så går dom ju nästan titta på.)

Hur kommer det sig att vad bebisar än gör, är dom så puttenuttigt gulliga?

Om det kom in en man nu, i mitt vardagsrum. 40-års, tunnhårig och hängbuk. Ett par jeans som sett sina bästa dagar på 80-talet, och en smutsig t-shirt. Ser ni honom framför er? Om han då kom in, plockade upp fjärrkontrollen till tv:n och sedan kastade den i golvet, så att den gick sönder. Och sedan skrattade. Jag skulle bli paff först, men sen - jävlart vad arg! Förmodligen skulle jag ge han ett ordentligt kalsongryck. Så, ordentligt att jag skulle använda hans egna kalsonger till att binda honom (medans han fortfarande hade på sig dom...).

Så hur kommer det sig att när Dino gör det, kan jag inte låta bli att le. Då är det helt plötsligt det raraste som finns. Till och med när jag senare sitter och försöker se "Dum och Dummare" och fjärrkontrollen bara låser sig på det senaste jag tryckt. Så att man är tvungen vända bort den från tv:n, trycka det man vill. Vända tillbaka den så snabbt man kan, och sedan gömma den igen. När man är klar med allt det där - måste man ta ut batterierna. För den äter upp dom.

Och ändå, är allt det där bara en påminnelse om Dino! Så varenda gång jag sitter där och viftar med fjärrisen - tänker jag på honom, och ler... Knasigt.

På Leos finns inga vuxenbekymmer!

En timma spenderade vi på Leos, och det roliga är - han är så lugn och timid där. Som att han är rädd att ha sönder något!

Väl hemma öppnade vi posten, och fann först räkningen för bilförsäkringen en halvvår framåt. Skoj. Nja. Nästa brev innehöll en påminnelse om att vi måste besikta bilen snart. Och dessutom är jag tvungen att fylla på mitt träningskort på något sätt ikväll. Jag vet inte hur det där låter i era öron, men i mina hörs det ett litet sus. Som om en massa sedlar flög ut ur fönstret på små vingar. Swisch. Swisch.

Och det är nästan så att jag vill tillbaka till Leos, och leka. För där finns som inga bekymmer. Inga vuxenbekymmer i alla fall.

(Ja. Jag vet att det står "gratis" men, jag är mer fundersam över att vi kommer att måsta byta vindrutan. Den har en spricka lika lång som...ja, som vindrutan. Swisch. Swisch.)

Det finns inte mycket i världen som oroar mig (eller...jo, det gör det...). Men det här oroar mig på riktigt.

Leos lekland.


Och nu kanske ni funderar hur?



Är det att han ska göra sig illa? Att några äldre ligister ska ha dåligt inflytande på honom? Att han ska få flunsan bara genom att jag öppnar dörren? Nä. Inget av dessa är jag ens det minsta brydd om.

Ni förstår. Leos har en ettårsregel, upp till ett år är det gratis. Så varje gång jag far dit, och plankar in - känns det som att någon ska stoppa mig, och kräva betalning för mig och den där jättebebisen. Och vad gör man då för att bevisa att ungen faktiskt bara är 9 månader?

Oh nej. Och vi som hade tänkt fara på Leos idag! Men vilken tur att detta kom på posten igår. Hans alldeles egna - helt oförfalskade - id-kort!

Dag två. Hur kan "min första kärlek" komma före "vad är kärlek". Nä. Detta går inte för sig.

Dag TVÅ. Min första kärlek.

(Jag kan inte låta bli att fundera över vad som är riktig kärlek. Och vad som mest bara är livlinor, för att ljusa upp dagarna.)

Vilken var ens första kärlek? Var det den där killen i 1:an, som jag skrev ett brev för att göra slut med. Han vart nog inte så ledsen, för såhär i efterhand är jag rätt säker på att vi inte var ihop. (Ihop. Det känns så länge sedan, men det var man då)

Nä. Min första kärlek var en fotbollspelare. Han hade långt, lockigt hår - och inte en aning om att det fanns en flicka i Sverige som hade hans bilder på väggarna. Ja. Sedan var han ju lite äldre också, men vi hade kunnat jobba oss igenom åldersskillnaden! Men, han var inte intresserad av det. Ja. Och sedan hade vi ju förstås språkbarriären - men i mina dagdrömmar pratade han jämt svenska. (Och om du tvingar mig att välja ett lag i italienska Serie A - kommer jag alltid välja Roma...)

Jag skulle vilja säga att David var min första kärlek. Men, innan honom fanns det andra - fina killar. Några längre, och mer eller mindre seriösa förhållanden.

Men David var den första jag ville stiga upp tidigt för att koka kaffe åt. Den första som jag någonsin låtsats tycka om öl för (det höll inte länge). Den första jag ville flytta ihop med. Den första jag ville skaffa hus med. Den första jag ville skaffa ett billån med. Och den jag ville skaffa barn med. Så, även om han inte var min första kärlek - så är min kärlek till honom "den första" alla andra sätt. Dessutom är den något annat. Något viktigare...

Nu tänker jag bara högt, men hade Brittan barn när hon sjöng in "Crazy"? Vem som än skrev den måste i alla fall ha barn.

Dino är i en underbar period nu. Men, jag har upptäckt en ny sida hos honom - han är så busig. Mest vill han att man ska jaga honom. Det går ut på att han springer ifrån en, på alla fyra, samtidigt som han skrattar. Gärna ska leken innefatta att han gjort något man inte får, eller håller något i handen man inte får ha. Då är det tydligen extra roligt.

Men, han är ett litet busfrö. Se själva.

(Här skulle det egentligen vara en bild på honom från imorse när han satt med Mammas tekopp. Upp och ner...och i en pöl av te. Men. En sådan finns ju inte.)

(Och här skulle det egentligen vara en bild på vårat kök efter att Dino lekt med en toapappersrulle. Mitt i oredan satt Dino som en annan Mumie.)

(Och här hade jag tänkt sätta in en bild på mig i bikini, bara för att bryta av från alla Dino-bilder. Men, en sådan fanns ju inte heller. Så roligt det är att sätta ut bilder som inte finns! Måste jag göra oftare.)

Men. Trots att han ser ut som en liten ängel på alla bilder, så måste ni tro mig. Han är en liten Hilding-Vilding. En liten Ängel-Hilding-Vilding.

Okej. Here goes nothing - 30 dagar - 30 inlägg.

Jag tycker egentligen inte att det ska bli så roligt att göra just den här utmaningen. Jag är lite nervös för en del inlägg - mest eftersom bloggen aldrig varit särskilt personlig för mig. Den är nog mer vad jag vill vara. (Sedan är jag även nervös att klädinlägget inte ska komma på en torsdag, eller lördag - då kommer det att bli ett lite pinigt inlägg. Hmm, idag har jag på mig...pyjamas?)

Men. Nu kör vi. Dag 1 - JAG.

Om du har halkat in på den här bloggen, så vill jag börja med att be om ursäkt. Att halka in här är lite som att planera en underbar semester på en vingård i Marseille. Och sedan finna sig själv i en husvagn i Vitryssland. Men vänta, det blir värre. Där bor även Dimitrij och hans mamma, och hans hembränningsapparat. Men håll ut. Det kan ha sina ljusa stunder, även det.

Sara heter jag. Jag vill egentligen inte skriva hur gammal jag är, inte för att jag har åldersnojja - nä. Jag är rädd att mina arbetskamrater ska memorera det, och förnedra mig när jag fyller 30. Okej, jag är 24. Den 30 april fyller jag 25. (Men jag känner mig som 16).

Jag bor i ett litet vitt hus, tillsammans med min sambo, son och hund. Nu är jag mammaledig (och fan vad bra jag är på att vara ledig!) men när jag inte spenderar dagarna med att kasta mjuka klossar i huvudet på en 9-månaders grabb, tills han kiknar av skratt, ja...då jobbar jag. Jag är undersköterska. När jag gått ut gymnasiet jobbade jag ganska länge på IVA, ett lärorikt jobb - på alla sätt. Hösten 2008 fick jag min nuvarande tjänst på Beroendeenheten. Mitt jobb där, det fick mig att känna mig ung. Jag älskar det, och alla människorna.

Min blogg vart till en gravidblogg sommaren 2009. Det förändrade mitt liv, på alla möjliga sätt. Jag älskade att vara gravid. Och 19:e april föddes den största förändringen av alla, Dino. Jag. Mamma. Och så vart bloggen en mammablogg, samtidigt som jag fann mig i mitt livs utmaning att finna min nya roll i livet. Den arbetar jag fortfarande på, att vara Sara-Mamma-Sambo.

Jag har mycket åsikter, men kommer förmodligen aldrig vara den som ger sig in i en diskussion med dem. Såhär tycker jag till exempel om amning, om amning igen, om BVC (och lite amning), om olagliga substanser och om genus. Och det var bara det jag hittade när jag skummade igenom gamla inlägg. Skumma lite till, så hittar du säkert mer. Jag är konflikträdd, om jag inte har känt dig hela mitt liv ungefär. Jag är mycket jag inte vill vara, och lite jag vill vara. Jag är under förändring, fast - vem är inte det? Jag försöker ofta vara rolig, ibland så ofta att jag glömmer bort att inte alla vet det. Då framstår jag nog mest som förståndshandikappad. Ja. Resten ska ni väl få reda på under de trettio följande dagarna?

Stackars er. Bara 29 dagar kvar.

Det tog sin lilla tid, men...

Och det kanske inte kan kallas för en frilla. Inte heller behöver jag rusa till affären för att handla schampoo. Förmodligen behöver jag inte heller leta åt den där borsten jag köpte när jag var gravid - inga tovor som behöver redas ut här inte.

Men. Kolla. Just ovanför hans öra.
Ett litet rufs är det väl? Det kan man väl kalla det. Och en stolt mamma tycker att det är som ett litet konstverk. "Kalufs i motljus" tycker jag den ska kallas.

Ibland tappar man bara blogginspirationen.

Jag tror att jag gjort det nu. Bara lite. Eller så har jag bara tappat tiden? För hur prioriterat känns det att sätta sig vid datorn, och skriva ett långt och fyndigt inlägg när det finns andra saker att göra.

Som att plocka bort Dino från LED-belysningen som han plockat ner från trappen. Duscha, sminka mig och använda epilatorn. Fundera allvarligt över vad jag ska göra med mitt träningskort, som bara har ett klipp kvar. Plocka ner julen i Dinos rum. Ja, och ta bort Dino från LED-belysningen igen...och igen...och igen...och igen... Byta hans blöja.

Ja, och sedan måste jag ju hitta den där fyndiga detaljen -som blir ett bra blogginlägg - i den här samlingen högst ordinära saker. Eller hur?

Nä. Vad säger ni? Nu får det bli en sådan där blogglista va? På 30 dagar ska jag nog komma på något vettigt att skriva.

Mina nya gardiner!

Jag har exakt 7 minuter, innan jag måste ställa in middagen (kyckling) i ugnen. Så, jag har helt skamlöst öppnat Dinos leksakslåda - så han ska kunna roa sig i 7 minuter. Det funkade sådär, men det är ju en helt annan historia.

Så här är dom. Gardinerna. Ett tag där, trodde jag nog inte aldrig dom skulle hänga i mitt kök (om du inte vet bakgrundshistorien, så gör det inget. Du kan läsa den här!) Men nu hänger dom här.

Och om du har tänkt kommentera, och skriva att dom hänger snett. Ser skrynkliga ut. Eller, att du helt enkelt inte gillar färgerna. Då tycker jag att du ska göra följande: ta en bit papper (titta runtomkring dig. Nog finns det alltid något.) En penna. Skriv du upp på papperet vad du hade tänkt skriva. Sedan tar du papperet, skrynklar ihop det, stoppa det i munnen. Och svälj. Klart.

Ibland får jag en chock över hur stor han har blivit.

Jag förstår det oftast inte alls. Inte när jag tittar på honom. Eller när jag ser hur liten en nyfödd bebis är. Jag förstår det inte heller när jag ser hans kläder, eller jo, kanske om jag tog fram hans små kläder och la bredvid dom större. Men. Det jag försöker säga är att jag måste ha ett sammanhang, att sätta in han i. Då först förstår jag hur stor han har blivit. Som hoppgungan. Dom två första bilderna är absolut första gången han satt i den. Han hoppade ju inte, eftersom fötterna var ungefär en halvmeter från marken - men han fick gunga lite.

Och kolla in skillnaden.

Vänta ett halvår eller så. Då kommer han vara vuxen. Så fort går det. Då kommer han sitta i den där hoppgungan i en kostym. Och en portfölj i höger hand, ett glas vin i vänster. Och en cigarr i mungipan. Jag är övertygad.